Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Levin hörde på och sökte efter något att säga, men
kom icke på något. Troligen kände Nikolaj detta, han
började utfråga brodern om hans företag, och Levin var glad
att få tala om sig själv, därför att han kunde yttra sig därom
utan förställning. Han berättade för sin bror om sina
planer och vad han företagit sig.
Brodern hörde på, men fann synbarligen intet intresse
däri.
Dessa två människor voro genom släktskapens band så
nära förbundna med varandra, att den minsta rörelse, ett
tonfall i rösten sade båda mer än allt som kunde få uttryck
i ord.
Nu fanns det hos båda en tanke, som kvävde allt annat:
tanken på Nikolajs sjukdom och hans nära förestående död.
Men ingen av dem vågade tala om detta, och därför var
vad helst de sade, då det icke gav uttryck åt vad som
rörde sig inom dem, en lögn. Aldrig hade Levin varit så
glad åt att det blev slut på aftonen och tid att gå till sängs.
Aldrig någonsin hade han i sällskap med utomstående, vid
något officiellt visittillfälle, varit så onaturlig och oäkta
som denna gång. Och medvetandet om denna onaturlighet
och förtvivlan över den gjorde att han blev ännu mer
onaturlig. Han hade velat gråta över sin käre broders
bortgång, och han var nödsakad att lyssna till och underhålla
ett samtal om dennes liv.
Då det var fuktigt i huset och blott ett rum var uppeldat,
lät Levin sin bror lägga sig bakom en skärm i sitt eget
sovrum.
Brodern låg ömsom halvvaken, ömsom sovande och
vände och vred på sig som en sjuk brukar och hostade, och
då han icke kunde hosta upp ordentligt stötte han ut ett
stönande läte. Ibland sade han tungt flämtande: »Ack,
min Gud, min Gud!» Ibland, då slemstockning ansatte
honom, mumlade han: »O, djävul!» Levin, som låg och
lyssnade på honom, kunde på länge icke sova. Hans tankar
voro av de mest skilda slag, men slutet på allt var blott
ett — döden.
Döden, det oundvikliga slutet på allt, stod för första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
