Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje delen
- XXXI
- XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— K-ha! K-ha! Å, djävlar! Vad har du för dig, varför
sover du inte? — ljöd mot honom broderns röst.
— Jag vet inte, jag kan inte sova.
— Men jag har sovit bra, jag är inte alls svett. Se efter,
känn på skjortan. Där finns ju ingen svett?
Levin kände på brodern, gick tillbaka utanför skärmen
och släckte ljuset, men kunde ännu på länge icke sova. Nätt
och jämnt hade frågan om hur han skulle leva en smula
klarnat för honom, så hade en ny olöst fråga uppenbarat
sig — frågan om döden.
»Ja, han är döende, fram mot våren dör han, nå, hur
kan jag hjälpa honom? Vad kan jag säga honom? Vad vet
jag om detta? Jag hade rent glömt, att detta fanns.»
XXXII.
Levin hade för länge sedan gjort den iakttagelsen, att
när det är obehagligt att vara tillsammans med folk på
grund av deras alltför stora undfallenhet och
undergivenhet, brukar det sedan mycket snart bli outhärdligt med dem
till följd av alltför stor anspråksfullhet och gnatighet från
deras sida. Han kände på sig, att så också skulle bli fallet
med hans bror. Och det visade sig också, att Nikolajs blida
lynne icke varade länge. Redan andra morgonen efter sin
ankomst började han bli retlig och han sökte med flit gräl
med sin bror och vidrörde punkter, där denne var som mest
ömtålig.
Levin kände det som om han själv hade någon skuld
däri och kunde icke finna bot däremot. Han hade en känsla
av, att om de båda icke förställde sig, utan talade ut vad
man kallar för sin innersta mening, det vill säga, just det
som de tänkte och kände, så skulle de blott se varandra in
i ögonen, och Konstantin skulle blott säga: »du skall dö,
dö!» och Nikolaj skulle blott ge till svar: »jag vet, att jag
skall dö, jag är så rädd, så rädd!» Och de skulle icke säga
något mera, om de blott yppade vad som var deras innersta
mening. Men det var en omöjlighet att leva på det viset,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/karenina/1/0485.html
