Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glömsk av drömmen, blott förargande sig över att han
försinkat sig. Då han körde upp mot Karenins port,
tittade han på klockan och såg, att den visade tio minuter
före nio. Ett högt, smalt åkdon förspänt med ett par gråa
hästar höll i uppfartsvägen. Han kände igen Annas
ekipage. »Hon far ut för att möta mig», tänkte Vronskij,
»och det kunde varit bättre så. Det är obehagligt för mig
att gå in i detta hus. Men i alla fall kan jag inte dölja mig»,
sade han till sig själv, och med hållningen hos en man, som
icke behöver känna sig brydd för något, — förmåga att
uppträda så hade Vronskij redan som barn tillägnat sig —
steg han ut ur släden och gick fram mot ingången. En
dörr öppnades, och en betjänt med en filt på armen kom
ut och kallade på ekipaget. Vronskij, som icke var van att
iaktta enskildheter, lade dock nu märke till det förvånade
uttrycket hos tjänaren, då han varseblev honom. I själva
ingången höll Vronskij nästan på att stöta samman med
Alexej Alexandrovitj. En gaslåga lyste rakt på det
blodlösa, skinntorra ansiktet under den svarta hatten och på
en vit halsduk, som stack upp under pälsens bäverbräm.
Karenins stela, matta ögon riktades mot Vronskijs ansikte.
Vronskij bugade sig, och Alexej Alexandrovitj, vars läppar
gjorde en tuggliknande rörelse, lyfte handen mot
hattbrättet och gick förbi honom. Vronskij såg, hur han utan att
se sig om steg in i ekipaget, genom vagnsfönstret tog emot
filten och en teaterkikare, varefter han försvann för blicken.
Vronskij steg in i tamburen. Hans ögonbryn voro rynkade,
och en ondskefull och stolt glöd glänste i ögonen.
»Jo, det var en situation!» tänkte han. »Om han ville
kamp, om han hölle på sin ära, skulle jag kunna handla,
ge uttryck åt mina känslor, men denna svaghet eller
lumpenhet... Han låter mig komma i en bedragares ställning,
då jag aldrig velat och inte vill vara en sådan.»
Efter överläggningen med Anna i Wredes trädgård hade
Vronskijs tänkesätt tagit en annan riktning. Ofrivilligt
fogande sig efter varje svaghet hos Anna, som helt gav sig
hän åt honom och blott av honom väntade ett avgörande i
sitt öde, på förhand resignerande inför allt, hade han sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
