Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jegor hörde uppmärksamt på och fattade tydligen
fullständigt Levins tanke, men till bekräftelse av dess
riktighet framdrog han det för Levin överraskande påpekandet,
att han, då han varit anställd hos hyggliga herrskap, alltid
känt sig nöjd med sina överordnade, och att han nu var
fullt belåten med sin husbonde, ehuru denne var fransman.
»En ovanligt hygglig karl!» tänkte Levin.
— Nå, Jegor, när du gifte dig, älskade du då din hustru?
— Hur, skulle jag inte det, — svarade Jegor.
Och Levin märkte, att också Jegor befann sig i upprymd
sinnesstämning och hade begär efter att få tala ut om vad
han bar på hjärtat.
— Mitt liv har också varit underligt. Ända från det
jag var liten... — började han med en tindrande glimt i
ögonen, synbarligen smittad av Levins upprymdhet liksom
andra kunna smittas av sömnsjuka.
Men i detsamma hördes en ringning. Jegor lämnade
rummet, och Levin blev ensam. Under middagen hade
han nästan ingenting ätit, hos Svijazjskijs hade han varken
förtärt te eller kvällsvard, men han kunde ej förmå sig att
tänka på att äta. Föregående natt hade han icke sovit,
men icke heller på sömn kunde han tänka. Det var svalt i
rummet, men han kände sig tryckt av hetta. Han öppnade
fönstrens båda lättrutor och satte sig på bordskivan mitt
framför dem. Bortom ett snöhöljt hustak skymtade korset
på en kyrkokupol och ovanför detta syntes just
Formannens trekantiga stjärnbild med den gulaktigt strålande
Capella gå upp. Han såg än på korset, än på stjärnan och
sög in den friska frostluften, som undan för undan
strömmade in i rummet, och liksom drömmande iakttog han de
syner och minnesbilder, som stego upp i hans medvetande.
Vid fyratiden hörde han steg utanför i korridorn och
tittade ut genom dörren. Det var en av hans bekanta, Mjaskin,
en spelare, som vände åter från klubben. Han gick förbi
dyster och med rynkade ögonbryn och hördes hosta. »Den
stackarn, den olycklige!» tänkte Levin, och tårar stego
honom i ögonen av medömkan med denna människa. Han
hade velat tala med honom, trösta honom, men erinrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
