Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Han är ju som förryckt.
— Nej, varför det?
— Å, bevars väl! — sade modern glatt leende åt denna
brådska. — Och utstyrseln?
»Är det då möjligt, att det skall bli utstyrsel och allt det
där?» — tänkte Levin förfärad. — »Men för övrigt, skulle
då bråk med utstyrseln och välsignelsen och allt det där
kunna förstöra min lycka? Ingenting kan förstöra den!» —
Han såg på Kitty och märkte, att tanken på utstyrseln icke
det allra ringaste störde hennes stämning. — »Det är väl
så, att det skall så vara», tänkte han.
— Jag känner ju inte alls till det här, jag uttalade blott
min önskan, — yttrade han för att ursäkta sig.
— Vi skall tänka på saken. Välsignelsen kan ju ske nu
och förlovningen kungöras. Så är den saken klar.
Furstinnan gick bort till sin man, kysste honom och ville
avlägsna sig, men han höll henne kvar, tog henne i famn och
ömt som en ung förälskad kysste han henne några gånger.
De gamle hade tydligen för något ögonblick råkat i
förvirring och visste icke riktigt rätt, om det var de, som gripits
av en ny förälskelse till varandra eller det blott tar deras
dotter, som var förälskad. Då fursten och furstinnan
lämnat dem, gick Levin fram till sin fästmö och grep hennes
hand. Han hade nu återvunnit herraväldet över sig själv
och kunde tala, och han hade mycket, som han måste säga
henne. Men han kom icke alls att säga det, som han
egentligen behövde få sagt.
— Hur väl jag ändå visste, att det skulle bli så! Jag
hade aldrig något hopp, men djupt i min själ var jag alltid
övertygad om det, — sade han. — Jag tror, att det var
förutbestämt.
— Och jag? — sade hon. Till och med den gången då...
— hon hejdade sig och fortsatte så åter med en beslutsam
blick på honom ur sina troskyldiga ögon, — till och med
då, när jag stötte från mig min lycka. Jag har alltid älskat
blott er, men jag blev ledd vilse. Jag måste säga... Kan
ni glömma detta?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
