Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Kanske var det blott till det bästa. Ni har att
förlåta mig mycket. Jag måste säga er...
Han kom att tänka på en av de saker, han beslutit sig
för att säga henne. Han hade beslutit att med första säga
henne två saker: det ena — att han icke var så ren som
hon, och det andra — att han icke var en troende. Det var
plågsamt, men han ansåg, att det var hans skyldighet att
säga henne både det ena och det andra.
— Nej, inte nu, längre fram! — sade han.
— Gott, må det bli senare, men säg det ovillkorligen.
Jag är inte rädd för något. Jag måste veta allt. Nu är allt
avgjort.
Han sade:
— Det är avgjort, att ni tar mig, hurudan jag än är...
att ni inte överger mig? Är det så?
— Ja, ja.
Deras samtal avbröts av mademoiselle Linon, som
visserligen tillgjort men dock hjärtligt leende kom för att
lyckönska sin kära elev. Hon hade icke hunnit lämna
rummet, förrän tjänstefolket kom med sina lyckönskningar.
Sedan anlände släktingarna, och så vidtog ett lycksaligt
tummel, som Levin kom ut ur först dagen efter sitt bröllop.
Levin kände sig alltid bortkommen och tråkades ut av
sällskapslivet, men hans lyckostegring blev allt större och
starkare. Han hade ständigt en känsla av, att det fordrades
mycket av honom, som han icke kände till, och han gjorde
allt, som man sade till honom, och allt detta beredde honom
lycka. Han hade tänkt, att hans bröllopstillrustningar icke
alls skulle bli lika andras, att de vanliga formerna för ett
giftermåls ingående skulle fördärva hans säregna lycka,
men slutet blev i alla fall, att han företog sig detsamma
som alla andra, och därav blev hans lycka blott större och
blev mer och mer sällspord, något som aldrig haft sin like.
— Nu skall vi äta konfekt, — sade m-lle Linon, och
Levin for och köpte konfekt.
— Nå, det gläder mig, — sade Svijazjskij. — Jag skulle
råda er att anskaffa buketter från Fomin.
— Jaså, behövs det? — Och han gav sig av till Fomin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
