Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde delen
- XVII
- XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
steg också upp och med böjd gestalt och sänkt panna såg
han på den andre. Han förstod icke Alexej Alexandrovitjs
känslor. Men han kände på sig, att detta var en
världsåskådning högre än hans, ja, otillgänglig för honom.
XVIII.
Efter sitt samtal med Alexej Alexandrovitj steg
Vronskij ut på trappavsatsen framför Karenins hus och
stannade där en stund med svårighet erinrande sig, var han var
och varthän han hade att bege sig. Han kände sig
skamsen, förnedrad, skuldmedveten och berövad möjligheten
att avtvätta sin nesa. Han kände sig driven ut ur de
hjulspår, vari hans färd hittills gått så stolt och lätt. Alla hans
levnads maximer och invanda föreställningar, som hittills
tyckts så säkra, hade med ens visat sig vara falska och
oanvändbara. Annas bedragne make, som hittills tett sig
som en eländig varelse, ett tillfälligt och en smula komiskt
hinder för hans lycka, hade plötsligt av henne själv förts
fram i förgrunden, setts stiga till en höjd, inför vilken
känslor av underlägsenhet uppstigit, och i denna upphöjda
ställning hade denne man icke visat sig varken elak, falsk eller
löjlig, utan god, enkel och storslagen. Vronskij kunde icke
underlåta att känna detta. Rollerna hade plötsligt blivit
omkastade. Vronskij hade en förnimmelse av den andres
överlägsenhet och sin egen ringhet, av den andres
rättskaffenhet och sin egen skuld. Han kände, att den bedragne
mannen var storsinnad i sin smärta och han själv låg, futtig
i sitt bedrägeri. Men hans medvetande om sin egen
förnedring inför den man, som han med orätt föraktat, utgjorde
blott en liten del av hans elände. Han kände sig nu
outsägligt olycklig därigenom att hans lidelse för Anna, som
efter vad han tyckt på sista tiden hållit på att svalna, nu,
då han trodde sig veta, att han för alltid förlorat henne,
hade blivit starkare än någonsin. Under tiden för hennes
sjukdom hade han helt fått se henne, lärt känna hennes
själ, och det tycktes honom, som om han aldrig förr än nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/karenina/1/0574.html
