Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han förnam sitt eget, så tyckte han, dumma och löjliga
uttryck, då Alexej Alexandrovitj drog händerna från hans
ansikte. Han sträckte åter ut benen och kastade sig ned på
soffan i samma ställning, han förut intagit, och slöt ögonen.
»Somna, somna!» upprepade han för sig själv. Men med
sina slutna ögon såg han ännu tydligare Annas ansikte
sådant som han sett det den oförglömliga kvällen efter
kapplöpningen.
— Det finns inte mer, det kommer inte att finnas. Hon
önskar utplåna det ur sitt minne. Men jag kan inte leva
utan detta. Hur skall det bli försoning mellan oss, hur,
hur? — sade han högt och började medvetslöst upprepa
dessa ord. Detta upprepande av ord hejdade en stund
framkvällandet av nya bilder och minnen, av vilka han kände
sitt huvud vimla. Men detta medel höll dock icke länge
hans inbillning tillbaka. Åter började efter vartannat för
hans åskådning dyka upp minnen från hans bästa
stunder och i följe med dem erinringen av den nesa, han nyss
erfarit. »Tag bort händerna», hör han Annas röst säga. Han
tar bort sina händer och får en förnimmelse av sitt ansiktes
dumma och skamsna uttryck.
Han förblev liggande och ansträngde sig att somna in,
fast han kände, att det icke fanns det ringaste hopp om att
det skulle lyckas, och ständigt upprepade han med viskande
röst några godtyckliga ord i någon mening, som föll honom
in, i avsikt att därigenom hejda uppkomsten av nya
föreställningar. Han lyssnade — och hörde dessa ord upprepas
med en underlig, vansinnigt ljudande viskning: »jag har
inte förstått att uppskatta, inte förstått att rätt använda,
inte förstått att uppskatta, inte förstått att rätt använda.»
»Vad är det? Har jag då blivit vansinnig?» — sade han
till sig själv. — »Det är möjligt. Hur kommer det sig, att
man blir vansinnig, vad beror det på att man skjuter sig?»
yttrade han till sig själv och öppnande ögonen varseblev
han med förvåning bredvid sitt huvud en kudde, som
broderats av Varja, hans brors hustru. Han rörde vid en av
kuddens tofsar och försökte tänka på Varja, sådan hon var den
gången, han sist sett henne. Men det var plågsamt svårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
