Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bedjande på sin man, som icke såg på henne. — Med ett ord,
jag vill inte...
Alexej Alexandrovitj böjde sig fram och ville gripa
hennes hand.
Först gjorde hon en rörelse för att dra sin arm tillbaka
från hans fuktiga hand med de stora svällda ådrorna, men
efter att tydligt ha lagt band på sig, tryckte hon den hand,
som sökte hennes.
— Jag är er mycket tacksam för ert förtroende, men...
— sade han förvirrad och kände med förtrytelse, att det
som han lätt och klart kunde avgöra med sig själv, kunde
han icke rätt bedöma i närvaro av furstinnan Tverskaja,
som för honom framstod som sinnebilden av den brutala
kraft, som hade att leda hans liv i världens ögon och som
hindrade honom från att ge sig hän åt sina känslor av
kärlek och förlåtelse. Han hejdade sig och såg på furstinnan
Tverskaja.
— Nå, farväl då, min skatt, — sade Betsy och reste
sig. Hon kysste Anna och gick ut ur rummet. Alexej
Alexandrovitj ledsagade henne.
— Alexej Alexandrovitj, jag känner er som en i sanning
storsinnad man, — sade Betsy stannande i lilla salongen
och tryckte än en gång med särskilt eftertryck hans hand.
— Jag är en person, som står utanför, men jag hyser så
mycken kärlek för henne och högaktning för er, att jag
tillåter mig att komma med ett råd. Tag emot honom.
Alexej Vronskij är hedern själv, och han far nu bort till
Tasjkent.
— Jag tackar er, furstinna, för ert deltagande och era
råd. Men frågan, huruvida min hustru kan eller inte kan
motta någon, får hon själv avgöra.
Han sade detta efter gammal vana med värdig min
höjande på ögonbrynen, och i detsamma kom han att tänka på,
att vilka orden än vore, kunde det icke finnas någon
värdighet i den belägenhet, han befann sig i. Det såg han även på
det tillbakahållna, elaka och försmädliga leende, med vilket
Betsy betraktade honom, då han uttalat denna fras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
