Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det var Anna han syftade på. De vände tillbaka in i
salen och blevo stående i ett hörn. — Han håller på att ta
livet av henne, — viskade Betsy med en menande min. —
Det är outhärdligt, outhärdligt...
— Det gläder mig, att ni är av den åsikten, — sade
Stepan Arkadjevitj och ruskade huvudet med ett allvarligt
och bekymrat uttryck av medlidande i sitt ansikte, — jag
har för den sakens skull kommit till Petersburg.
— Hela staden talar om det här, — sade hon. — Det
är en omöjlig belägenhet. Hon tynar alltjämt av. Han
förstår inte, att hon är en bland de kvinnor, som inte kan
gyckla med sina känslor. Ett av de två: antingen får han
föra henne ut ur detta, lägga in energi i sitt handlande,
eller också får han ordna med skilsmässa. Men det här
verkar förkvävande på henne.
— Ja, ja... just det... — sade Oblonskij med en
suck. — Det är därför som jag kommit. Det vill säga inte
direkt därför... Jag har blivit utnämnd till kammarherre,
och man måste ju framföra sin tacksägelse. Men först och
främst gäller det att ordna denna sak.
— Ja, måtte Gud stå er bi! — sade Betsy.
Sedan Stepan Arkadjevitj följt furstinnan Betsy ut i
tamburen och än en gång tryckt en kyss på hennes handled,
strax ovanför handsken, just där pulsen slår, och pratat
ur sig en massa skämtsamma anstötligheter, så att hon
icke visste, om hon skulle visa sig förnärmad eller skratta,
gick han in till sin syster. Han fann henne badande i
tårar.
Trots det uppsluppna muntra humör, vari han alldeles
nyss befunnit sig, gled Stepan Arkadjevitj omedelbart och
på ett fullt naturligt sätt över i en varmt hängiven,
poetiskt rörd känsloton, anpassad efter systerns
sinnesstämning.
— Illa, mycket illa. Dag efter dag har det varit så och
blir så, — sade hon.
— Det tycks mig, som om du gåve efter för melankolin.
Man måste ruska upp sig, det gäller att se livet rakt i
ögonen. Jag vet, att det är svårt, men...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
