Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag har hört, att det finns kvinnor, som håller av män
till och med för deras laster, — begynte Anna med ens, —
men jag hyser avsky för honom för hans dygd. Jag kan inte
leva tillsammans med honom. Tänk dig, hans åsyn verkar
fysiskt så på mig, att jag blir utom mig. Jag kan inte, kan
inte leva tillsammans med honom. Vad skall jag göra?
Jag var olycklig och trodde, att det var omöjligt att vara
olyckligare, men jag kunde inte föreställa mig det förfärliga
tillstånd, jag nu får uthärda. Kan du tänka, att jag, fast
jag vet, att han är en god, en förträfflig människa, att jag
själv inte är värd så mycket som hans fingernagel, i alla
fall avskyr honom. Jag avskyr honom för hans ädelmod.
Och det återstår ingenting annat för mig än...
Hon hade velat säga »döden», men Stepan Arkadjevitj
lät henne icke tala till slut.
— Du är sjuk och uppjagad, — sade han, — tro mig,
du överdriver förfärligt. Det finns ju ingenting att hysa
sådan fasa för.
Och Stepan Arkadjevitj log. Ingen i samma belägenhet
som han, ingen som stått ställd inför en sådan förtvivlan,
skulle ha kunnat tillstädja sig att le — ett leende skulle ha
verkat rått —, men i Stepan Arkadjevitjs leende var det så
mycken hjärtegodhet och en nästan kvinnlig ömsinthet,
att hans leende icke kunde förtryta någon, utan blott
verkade blidkande och rogivande. Hans stillsamma, lugnande
tal och hans leende voro lenande och rogivande till sin
verkan som mandelolja. Och snart erfor Anna detta.
— Nej, Stiva, — sade hon. — Jag är förlorad, förlorad!
Det är värre än så. Jag är inte förlorad än, jag kan inte
säga, att allt är över, tvärtom, jag känner, att än
återstår det något. Jag är som en spänd sträng, som måste
brista. Men än är slutet inte kommet... slutet blir
förfärligt.
— Visst inte, det går att försiktigt släppa efter på
strängen. Det finns inte någon belägenhet, varifrån det inte
också finns någon utväg.
— Jag har tänkt och tänkt. Blott en enda...
Han förstod åter av hennes skrämda blick, att denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
