- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Förra bandet /
593

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - XXIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Det är ingen alls, som pratar. Jag hoppas bara, att
du aldrig mer skall råka ut för vådaskott, — sade hon och
log med ett frågande uttryck.

— Det kommer jag nog inte, men det hade varit bättre...

Och han log dystert.

Oaktat dessa ord och detta leende, som skrämde Varja
så, kände han, då febern var över och han började återfå
krafterna, att han fullständigt blivit fri från en del av sitt
själskval. Han kunde lugnt tänka på Alexej Alexandrovitj.
Han gav helt sitt erkännande åt hans storsinthet och kände
sig icke längre förödmjukad. Dessutom gled han åter in i
samma bana, som hans liv tidigare följt. Han märkte, att
han utan skam kunde se människor i ögonen och att han
kunde föra sitt liv i enlighet med sina gamla vanor. Det
enda, som han icke kunde slita ur sitt hjärta, oaktat han
ständigt bekämpade denna känsla, var hans till förtvivlan
gränsande bittra saknad över att för evigt ha förlorat henne.
Att han nu, då han lösköpt sig från sin skuld inför hennes
man, var skyldig att avstå från henne och aldrig fick ställa
sig mellan henne med hennes ånger och hennes man, det
hade han i sitt inre fast beslutat. Men han kunde icke slita
ut ur sitt hjärta den bittra saknaden över förlusten av
hennes kärlek, han kunde icke ur sitt minne utplåna de
stunder av lycka, han vetat sig haft med henne, som då så föga
uppskattats av honom och som nu förföljde hans tanke
teende sig för honom i all sin tjusning.

Serpuchovskoj hade ordnat en anställning för honom i
Tasjkent, och Vronskij gick utan minsta tvekan in på detta
förslag. Men ju mer tiden för avresan närmade sig, desto
tyngre syntes honom det offer, han hade att bringa det,
som han ansåg för sin plikt.

Hans sår var läkt och han stod redan i begrepp att ge
sig av sysselsatt med förberedelserna för färden till
Tasjkent.

»En enda gång se henne och så låta sig begravas, dö»,
tänkte han, och vid en avskedsvisit hos Betsy uttalade han
för henne denna tanke. Med detta budskap från honom hade
Betsy begivit sig till Anna och återvänt med nekande svar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/1/0599.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free