- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Senare bandet /
10

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

druckit te klockan åtta på morgonen tillbaka till kyrkan
efter att ha stigit upp tidigare än vanligt för att åhöra
ottegudstjänsten och bikta sig.

Förutom de gudstjänstförrättande funnos i kyrkan blott
två gamla gummor och en tiggare, som en gång i tiden varit
soldat.

En ung diakon, vars långsträckta rygg skarpt
avtecknade sig i två skilda hälfter bakom den tunna kaftanen,
kom och mötte Levin, trädde fram till ett litet bord
bredvid kyrkväggen och började läsa litanian. Medan Levin
lyssnade till denna bön, där särskilt ett och samma uttryck
»Herre förbarme dig!» ofta upprepades, hade han en
förnimmelse av att hans tankeförmåga var instängd och
förseglad och att han nu borde undvika att oroa den för att
slippa erfara slitningar i sitt själstillstånd. Han fortsatte
därför, stående bakom diakonen utan att höra på eller göra
några iakttagelser, att tänka på vad som rörde honom själv
personligen. »Det är en förunderligt rik uttrycksfullhet i
hennes hand», tänkte han erinrande sig, hur de dagen förut
setat tillsammans vid ett hörnbord. Såsom nästan alltid
under denna tid hade de icke haft någonting särskilt att
tala om, och hon hade lagt sin hand på bordet och satt och
roade sig med att ömsom öppna, ömsom sluta den och
betraktade med ett leende dess rörelser. Han kom ihåg, hur
han hade tryckt en kyss på hennes hand och sedan tittat
på den skära innersidans linjeteckning. »Åter igen:
förbarme dig», tänkte Levin och gjorde korstecknet och
bugade sig med blicken följande diakonens smidiga
ryggböjning. »Sedan tog hon min hand och tittade på linjerna där:
— du har en präktig hand, — sade hon.» Och han
betraktade sin egen och därpå diakonens hand med dess korta
fingrar. »Ja, nu är det snart slut, — tänkte han. — Nej,
nu börjar det visst igen från början, — tänkte han,
lyssnande på diakonen. — Nej, nu nalkas slutet. Nu bugar han
sig igen ända ner mot marken. Det brukar alltid vara så
strax före slutet.»

Efter att oförmärkt i plyschuppslaget på sin ärm ha
mottagit en trerubelssedel, sade diakonen, att han skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free