Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ack! — ropade hon till, då hon fick syn på honom,
och strålade upp av glädje. — Vad står på, att du, att ni
kommer? (Hittills hade hon kallat honom än du, än ni.)
Det var alldeles oväntat för mig! Jag håller på att ordna
med de klänningar, jag burit som flicka...
— Ja, det är ju mycket bra! — sade han och såg med
mörk uppsyn på kammarjungfrun.
— Lämna oss, Dunjasja, jag skall kalla på dig sedan, —
sade Kitty. — Vad är det med dig? — frågade hon,
beslutsamt duande honom, sedan tjänstflickan avlägsnat sig.
Hon lade märke till hans underliga ansiktsuttryck, hans
upprörda och dystra min, och hon greps av oro.
— Kitty, jag plågas. Jag kan inte lida ensam, — sade
han med förtvivlan i rösten och blev stående framför henne
och såg med en bedjande blick in i ögonen på henne. Han
såg redan på det kärleksfulla och trofasta uttrycket i hennes
ansikte, att ingenting var att befara som följd av det han
ämnade säga henne, men han kände ändock behov av att
hon själv skulle övertyga honom om hans misstag. — Jag
har kommit för att säga, att än är inte tiden ute. Än kan
allt göras om intet, än kan det rättas.
— Vad då? Jag förstår ingenting. Vad är det med dig?
— Det är vad jag tusen gånger sagt dig och som jag inte
kunnat bli kvitt att tänka på... att jag inte är dig värdig.
Det kan inte vara din vilja att gifta dig med mig. Tänk dig
för. Du kan ha tagit fel. Tänk väl efter. Du kan inte älska
mig... Om det är så... är det bättre att du säger det, —
sade han utan att se på henne. — Jag kommer att bli
olycklig. Låt alla prata vad de vill, allt är bättre än olyckan...
Det är bäst nu, medan det än är tid...
— Jag förstår inte, — sade hon i förskrämd ton, —
menar du, att du vill dra dig tillbaka... att vi inte skall...
— Ja, om du inte älskar mig.
— Har du blivit från vettet! — skrek hon, rodnande
av förtrytelse. Men hans ansikte hade ett så bedrövat
uttryck, att hon lade band på sin uppbrusning, kastade
klänningarna ned från länstolen och satte sig ned brevid
honom. — Var är det du tror? Säg mig allt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
