Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkan strålade redan alla ljuskronor och framför de olika
helgonbilderna voro ljusen tända. Den av gyllene ikoner
glittrande röda skiljeväggen mellan altaret och kyrkans
mittskepp, den stora silverne kandelabern och alla
småljusstakar av silver, golvets stenplattor och mattbeläggning,
standaren i koret och trappstegen framför altarpulpeten,
gamla mörknade böcker, kåpor och mässhakar — allt
badade i ljus. På högra sidan i den varmt uppeldade kyrkan
hördes ett dämpat men livligt sorlande tal bland ett vimmel
av frackar och vita halsdukar, uniformer, siden, sammet och
atlastyger, blommor, nakna skuldror och höghandskade
armar, och det mångstämmiga talet åstadkom ett underligt
genljud i templets höga kupol. För var gång som ett
gnällande ljud hördes, då porten öppnades, stannade talet av
och alla i skaran sågo sig om, väntande på att brudparet
skulle göra sitt inträde. Men porten hade öppnat sig väl
ett tiotal gånger, och varje gång var det bara antingen en
försenad bröllopsgäst, som slöt sig till de inbjudnas skara,
eller något skådelystet fruntimmer, som genom att narra
polisofficeren eller tack vare ett ynnestbevis från dennes
sida i sista stund fick sluta sig till åskådarhopen i vänstra
delen av kyrkan. Både anförvanter och utomstående hade
redan hunnit genomgå en spänd väntans olika stadier.
Till en början antog man, att brudparet vilken minut
som helst kunde komma, man fäste sig alls icke vid att det
dröjde något. Så började man att allt oftare och oftare se
mot ingången, man undrade, om det hänt något. Slutligen
blev dröjsmålet beklämmande, och anförvanter och gäster
bemödade sig att låtsa, som om de icke tänkte på det
uteblivna brudparet och voro helt upptagna av samspråket.
Överdiakonen började, liksom ville han påminna om
att hans tid var dyrbar, att otåligt hosta, så att
fönsterrutorna kommo i dallring. I koret hördes de av väntan
uttråkade sångarna än taga tonen än harkla sig. Den
tjänstförrättande prästen skickade ideligen i väg än en korgosse,
än en diakon för att ta reda på om icke brudgummen syntes
till, och iförd lilafärgad ämbetsskrud med broderad gördel
gick han allt oftare och oftare bort till sidodörren i väntan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
