Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med fras av damsläpen efter dem. Någon böjde sig ned och
lade brudens släp tillrätta. Det blev så tyst i kyrkan, att
man kunde höra ljusvaxet droppa.
Den åldrige prästen, vars silvervita lockar under
sidenhuvan samlade sig till två tottar bakom öronen, sträckte
fram sina tunna gammalmanshänder ur den tunga
silverbroderade mässhaken, som bar ett gyllene kors på ryggen,
och började ordna med något vid pulpeten.
Stepan Arkadjevitj gick försiktigt fram till honom,
viskade något och gick så åter tillbaka till sin plats blinkande
mot Levin.
Prästen tände två med blommor lindade ljus och höll
dem i sin vänstra hand lutande dem utåt, så att det
smältande vaxet sakta droppade från dem, och vände sig sedan
mot brudparet. Det var samma präst, som mottagit Levins
bikt. Med en trött och sorgmodig blick såg han på brud och
brudgum, drog en suck och välsignade så brudgummen
sträckande ut sin högra arm ur mässkruden och lade därpå
med en antydning till mild ömhet sina fingrar på Kittys
böjda huvud. Därefter räckte han dem ljusen och
avlägsnade sig långsamt från dem med ett rökelsekar i handen.
»Är det då sant?» tänkte Levin och såg på sin brud. Hans
blick föll en smula uppifrån på hennes profil, och av en
knappt märkbar rörelse i hennes läppar och ögonfransar
förstod han, att hon förnam hans blick. Hon vände icke
på huvudet, men hennes höga veckade krage började höja
på sig och kom att vidröra hennes lilla skära öra. Han
såg, att bröstet höll tillbaka en suck och handen, som höll
vaxljuset, darrade.
Med ens var minnet av det bekymmer han haft med
skjortan, hans försenade ankomst, samtalet med släkt och
bekanta, deras missnöje och hans egen löjliga belägenhet
borta ur hans medvetande — allt svann undan, och han
kände en glädje blandad med fruktan.
Den högväxte och vackre överdiakonen med rikt
lockigt hår fallande över den silverstickade mässkruden steg
skyndsamt fram och stannade mitt emot prästen lyftande
på två fingrar upp stolan med ett invant handgrepp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
