Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna förbidan och ovissheten och orokänslan över att hon
skulle avstå från det liv, som varit, taga ett slut och det
nya börja. Detta nya kunde i sin ovisshet icke vara annat
än skrämmande, men hur det var, det hade dock kommit
till liv i hennes inre redan för sex veckor sedan, och nu
invigdes på allvar det, som för länge sedan uppstått i hennes
själ.
Prästen kom åter tillbaka till pulpeten, med svårighet
fick han tag i Kittys lilla ring och sedan han låtit Levin
räcka fram sin hand satte han den fast på första leden av
hans ringfinger. »Herrens tjänare Konstantin viges vid
Herrens tjänarinna Jekaterina.» Så satte han en stor ring
på Kittys skära lilla finger och yttrade samma ord.
En stund stod brudparet och undrade vad de hade att
göra, varje gång de försökte göra något, blev det oriktigt,
och prästen fick med viskande röst hjälpa dem tillrätta.
Slutligen, då de fullgjort vad de skulle, lämnade han, sedan
han gjort korstecknet över ringarna, än en gång den stora
ringen till Kitty och den lilla till Konstantin. Åter kommo
de av sig, två gånger läto de ringarna gå ur hand i hand,
men det blev ändock icke som det skulle.
Dolly, Tjirikov och Stepan Arkadjevitj gingo fram för
att hjälpa dem. Förvirringen fortfor en stund, det viskades
och man drog på munnen, men uttrycket av rörd hänförelse
förändrades icke i de nyförmäldas ansikten. Tvärtom,
medan de fumlade med händerna, blevo deras blickar
allvarligare och högtidligare än förut, och det leende, varmed
Stepan Arkadjevitj viskade fram till dem, att var och en
nu skulle sätta på sig sin egen ring, stelnade ofrivilligt på
hans läppar. Han kände på sig, att ett leende, hos vem det
vara månde måste stöta dem.
»Ty du har från begynnelsen skapat man och kvinna, —
läste prästen, sedan ringarna växlats, — och av Dig är
kvinnan given åt mannen, honom till en hjälp och till släktets
förökande. Ty Du själv, Herre vår Gud, har sänt sanningen
till Din efterföljelse och för Ditt förbund, för Dina tjänare,
våra fäder, släkte efter släkte, Dina utvalda: se till Din
tjänare Konstantin och till Din tjänarinna Jekaterina och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
