Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekantskapen, kallade Vronskij för Alexej och talade om, att hon
och han skulle flytta in i en nyligen förhyrd bostad, som
på platsen kallades för palazzo. Detta öppna och enkla
ställningstagande till sakläget tilltalade Golenistjev.
Bekant med både Alexej Alexandrovitj och Vronskij och
seende hennes energiska, godmodigt glada sätt, tyckte
Golenistjev, att han tillfullo kunde förstå henne. Han
tyckte, att han förstod, vad hon själv alls icke kunde fatta:
hur hon, efter att ha gjort sin make olycklig, övergivit
honom och sin son och gått förlustig sitt goda rykte, dock
kunde känna sig fylld av glad energi och kunde vara lycklig.
— Det står omtalat i resehandboken, — sade
Golenistjev om det palazzo, som Vronskij skulle hyra. — Där
finns en vacker Tintoretto. Den är från mästarns sista
period.
— Vet ni vad? Vädret är härligt, låt oss gå dit och
bese byggnaden en gång till, — sade Vronskij vänd mot
Anna.
— Det vore roligt, jag skall strax gå och sätta på mig
hatten. Ni säger, att det är hett? — sade hon hejdande sig
vid dörren och såg på Vronskij. Och åter kom en mörk
rodnad över hennes ansikte.
Vronskij begrep av hennes blick, att hon icke visste,
hur han önskade ställa sig till Golenistjev, och att hon
fruktade för, att hon kanske icke uppträtt så som han önskade.
Han såg på henne med en lång, öm blick.
— Nej, inte särskilt, — sade han.
Och det tycktes henne, att hon förstått allt och framför
allt, att han var nöjd med henne, och efter att ett
ögonblick leende ha betraktat honom gick hon med raska steg
ut genom dörren.
Männen sågo på varandra, bådas ansikten uttryckte
förlägenhet. Golenistjev, som tydligen funnit henne
sympatisk, ville tydligen gärna yttra något om henne, men
kom icke på vad han borde säga, och Vronskij, som också
hade lust att tala om henne, kom av skygghet sig icke för
med att göra det.
— Jaså, det är så, — började Vronskij för att få ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
