Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtal om någonting i gång. — Du är alltså bosatt här?
Sysslar du fortfarande med samma sak? — fortsatte han,
erinrande sig, att han hört, att Golenistjev var sysselsatt
med att skriva något.
— Ja, jag skriver på fortsättningen till »Två principer»,
— sade Golenistjev, som rodnade av tillfredsställelse över
att bli tillfrågad härom, — det vill nu säga, att om jag skall
uttrycka mig riktigt noga, så har jag inte ännu börjat skriva
utan håller på med förberedelserna, materialsamlandet.
Fortsättningen blir betydligt omfångsrikare än början och
skall beröra nästan alla frågor. Hos oss i Ryssland vill man
inte förstå att vi är arvtagare till Byzans, — och han gav
sig in på en lång och livfull utläggning.
Till att börja med kände Vronskij sig bortkommen på
den grund att han icke alls hade reda på första delen av
»Två principer», om vilken dess författare resonerade med
Vronskij som rörande någonting denne kände till. Men
efter hand som Golenistjev hann utlägga sina synpunkter
och Vronskij fick sätta sig in i frågan började han att icke
utan intresse höra på, fast han icke alls kände till »Två
principer». Golenistjev ägde nämligen förmågan av god
muntlig framställning. Men Vronskij blev överraskad och
irriterad av den retfulla häftighet, som Golenistjev lade i
dagen, då han kom riktigt in på sitt ämne. Ju mer han
talade, desto häftigare lågade hans blick, alltmera brått
fick han att kasta fram invändningar mot förmodade
motståndare och uttrycket i hans ansikte blev alltmera oroligt
och uppbragt. Vronskij, som mindes Golenistjev som en
spenslig, livlig, godmodig och präktig pojke, alltid den
förste lärjungen vid pagekåren, hade svårt att förstå
orsaken till denna hetsighet och kände ogillande inför den.
Särskilt misshagade det honom, att Golenistjev, en man av
ansedd samhällsställning, ville sänka sig ned på samma
plan som vissa struntskribenter, reta sig på dem för att de
väckt hans ogillande. Var det då värt? Detta misshagade
Vronskij, men samtidigt begrep han, att Golenistjev var
olycklig, och han tyckte synd om honom. Olycka, andligt
lidande nästan på gränsen till sinnesförvirring, stod att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
