Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristus. Det är den enda person, som deras konst bör
lämna i fred...
— Är det sant, att denne Michajlov lever i sådan
fattigdom? — frågade Vronskij, tänkande på att det var hans
skyldighet som rysk mecenat att hjälpa konstnären
frånsett om denna tavla var god eller dålig.
— Knappast. Han är framstående porträttist. Ni har
väl sett hans porträtt av Vasiltjikova? Men han vill visst
inte längre hålla på med porträttmåleri och därför är det
ju möjligt, att han befinner sig i nöd. Jag säger...
— Skulle man inte kunna be honom göra ett porträtt
av Anna Arkadjevna? — sade Vronskij.
— Varför av mig? — sade Anna. — Sedan du gjort
ditt porträtt av mig, vill jag inte ha något annat. Hellre
då låta måla Annie (så kallade hon sin flicka). Se där är hon,
— tillade hon seende den vackra italienska amman, som
kom gående förbi bärande barnet ut i trädgården, och strax
därpå kastade hon en blick på Vronskij. Den vackra
barnsköterskan, vars huvud Vronskij var sysselsatt med att
måla för den tavla, han höll på med, var den enda hemliga
sorgen i Annas liv. Vronskij, som hade henne till modell
var intagen i hennes skönhet och medeltidsartade yttre,
och Anna vågade icke erkänna för sig själv, att hon var
rädd för att bli svartsjuk på denna barnsköterska, och
därför omhuldade hon och skämde bort både henne och hennes
lille son.
Vronskij tittade också ut genom fönstret och såg därpå
in i Annas ögon, strax därpå vände han sig till Golenistjev
och sade:
— Känner du den där Michajlov?
— Jag har en och annan gång råkat honom. Men han är
en underlig figur, som saknar all bildning. Det är ett
brushuvud av det nya slag, man nu för tiden ofta stöter på, ni
vet, sådana där fritänkare, som från första början vuxit
upp i otro, förnekelse och materialism. Förr i tiden, —
fortfor Golenistjev utan att märka eller vilja märka, att även
Vronskij och Anna kunde vilja yttra sig — brukade det
vara så, att en fritänkare var en person, som fostrats upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
