Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Se, frun hon bad mig sitta ner, hon ville jag skulle
göra henne sällskap, — sade Agafja Michajlovna och såg
med ett vänligt leende bort mot Kitty.
Av dessa Agafja Michajlovnas ord kunde Levin förstå,
att en misshällighet, som sedan någon tid tillbaka skilt
Agafja Michajlovna och Kitty åt, blivit undanröjd. Han
märkte, att oaktat all bitterhet, som den nya husmodern
påfört Agafja Michajlovna genom att beröva henne högsta
ledningen av det hon förut allsmäktigt haft hand om, hade
Kitty dock vunnit henne för sig och fått henne att tycka
om sig.
— Jag har råkat titta i det här brevet till dig, — sade
Kitty och räckte honom en illa stavad skrivelse. — Det är
visst från den där kvinnan, som skött om din bror... —
sade hon. — Jag har inte läst igenom det. Och det här
brevet är från Dolly och de mina. Kan du tänka dig, Dolly
har varit hos Sarmatskijs på barnbal med Grisja och Tanja.
Tanja var kostymerad som markisinna.
Men Levin hörde icke på vad hon sade. Häftigt
rodnande grep han tag i brevet från Marja Nikolajevna,
kvinnan som varit hans brors älskarinna, och började läsa. Det
var nu det andra brevet, han fått från Marja Nikolajevna.
I det första hade hon meddelat, att hans bror utan någon
skuld från hennes sida hade kört bort henne och med rörande
naivitet hade hon tillfogat, att fast hon åter befann sig i nöd,
bad hon icke om något, hade ingen önskan för egen del att
komma med, utan var allenast förtvivlad över tanken, att
Nikolaj Dmitrijevitj skulle utan hennes tillsyn gå under till
följd av sin svaga hälsa, och hon bad hans bror ta reda på,
hur han hade det. Nu var det annat hon hade att meddela.
Hon hade återfunnit Nikolaj Dmitrijev, på nytt förenat sig
med honom i Moskva och sedan följt med honom till en
landsortsstad, där han erhållit en anställning. Men där
hade han blivit osams med sin chef och begivit sig åter till
Moskva. Under vägen hade han sjuknat in så svårt, att han
knappast mer skulle kunna stiga upp igen, — skrev
hon. »Han erinrar sig ständigt Er och pengarna har tagit
slut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
