- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Senare bandet /
75

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Läs det här, Dolly skriver om dig, — började Kitty
leende, men tvärtystnade märkande det förändrade
ansiktsuttrycket hos sin man. — Vad är det med dig? Vad står på?

— Hon skriver, att bror Nikolaj ligger döende. Jag
får resa till honom.

Kittys ansikte blev med ens ett annat. Tankarna på
Dolly, på Tanja som markisinna, allt försvann.

— När far du? — sade hon.

— I morgon.

— Och får jag resa med, det går väl? — frågade hon.

— Kitty! Vad tänker du? — grep han in med en
förebrående klang i rösten.

— Varför inte? — utbrast hon med förtrytelse över att
han motsträvigt och ogärna upptog hennes förslag. —
Varför skulle jag inte resa med. Jag skall inte vara dig till
något hinder. Jag...

— Jag far, därför att min bror är döende, — sade Levin.
— Varför skulle du...

— Varför? Jo, av samma anledning som du.

»Och i en så svår stund för mig tänker hon bara på att
hon skulle komma att ha tråkigt ensam», tänkte Levin.
Denna hennes förevändning, då det var fråga om en så
viktig angelägenhet, förtörnade honom.

— Det är omöjligt, — sade han strängt.

Agafja Michajlovna, som märkte, att det höll på att
uppstå en tvist mellan dem, ställde tyst ifrån sig sin tekopp
och lämnade rummet. Kitty märkte det icke ens. Den ton,
varmed hennes man uttalat de sista orden, hade förolämpat
henne, desto mer som han icke syntes sätta tro till vad
hon sade.

— Jag säger, att om du far, så följer jag också med,
det måste jag ovillkorligen, — utbrast hon häftigt med
vrede i stämman. — Varför skulle det vara omöjligt? Hur
kan du säga, att det är omöjligt?

— Därför att jag kommer att resa Gud vet på vad för
slags vägar, ta in på värdshus, som jag inte känner till...
Du kommer att vara mig till hinders, — sade Levin och
sökte med all makt att förhålla sig kallblodig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free