Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han måste tala, för att icke en tystnad skulle uppstå,
och han visste icke vad han skulle säga, desto mer som
brodern ingenting svarade, utan blott stirrade på honom med
oavvänd blick, tydligen spänd på innebörden i varje ord.
Levin meddelade sin bror, att han hade sin hustru med sig.
Nikolaj yttrade tillfredsställelse häröver, men sade, att han
var rädd, att hans tillstånd skulle verka skrämmande på
henne. Så inträdde en stunds tystnad. Plötsligt rörde
Nikolaj på sig och började tala. Levin väntade på grund av
uttrycket i hans ansikte, att han hade något särskilt
betydelsefullt och viktigt att säga, men Nikolaj började prata om sitt
befinnande. Han ondgjorde sig över läkaren, som skötte
honom, och beklagade, att han icke hade tillgång till
någon framstående Moskvaläkare, och Levin förstod, att han
ännu icke uppgivit hoppet.
Så fort åter tystnad uppstod, reste Levin sig, kännande
önskan att åtminstone för en minut befria sig från den
plågsamma känsla, som tyngde honom, och sade till brodern,
att han skulle gå för att hämta sin hustru.
— Det är bra, det är bra, jag skall säga till om att man
städar litet här. Jag kan tänka, att det är smutsigt här och
stinker. Masja, städa, — sade den sjuke mödosamt. — Och
när du städat, så gå din väg, — tillade han med en frågande
blick på sin bror.
Levin yttrade ingenting. Utkommen i korridoren,
stannade han. Han hade sagt, att han skulle hämta sin hustru,
men nu beslöt han under tryck av den känsla han erfor, att
han tvärtom skulle söka övertala henne att icke gå in till
den sjuke. »Varför skall hon plågas såsom jag?» tänkte han.
— Nå, hur är det? Hur var det? — frågade Kitty med
skrämd uppsyn.
— Ack, det är förfärligt! Varför följde du med? — sade
Levin.
Kitty teg några sekunder och såg på sin man med
ängslan och bedrövelse i blicken. Så gick hon fram till honom
och grep om hans arm med bägge händer.
— Kost’ja, tag mig med till honom, det blir lättare för
oss att gemensamt bära detta. För mig bara till honom, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
