- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Senare bandet /
83

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

XVIII.



Levin kunde icke med bibehållet lugn se på brodern,
han kunde icke vara naturlig och verka oberörd i hans
närvaro. Då han kom in till den sjuke, lade sig mot hans vilja
något över hans blick, som hämmade hans
iakttagelseförmåga, och han kunde icke se och hålla i sär de närmare
enskildheterna i broderns tillstånd. Han förnam den
förfärliga lukten, såg smutsen och oordentligheten, förstod hans
plåga, hörde hans stönanden, och en inre röst sade honom,
att man icke kunde finna någon hjälp mot det. Han kunde
ej få sig till att bilda sig en ingående uppfattning av den
sjukes belägenhet, tänka på hur där under täcket denna
kropp låg, vilket läge dess utmärglade ben och böjda rygg
hade, fundera över om det icke var möjligt att på något vis
få dem i en bättre ställning, om det icke fanns någon
möjlighet att göra så, att den sjuke hade det åtminstone något
bättre och icke fullt så illa. Det gled en isande köld längs
ryggraden på honom, då han började tänka på alla
närmare detaljer. Han var fast övertygad om, att ingenting
fanns att göra varken för livets förlängande eller lindring
av plågorna. Men detta hans medvetande om att all hjälp
var omöjlig anade den sjuke sig till och oroades därav. Och
det gjorde, att Levin kände sin belägenhet ännu svårare.
Att vistas i den sjukes rum var för honom en plåga, att
icke vara där bragte honom en ännu värre. Och han gick
ständigt ut under förebärande av olika förevändningar och
kom så åter in, urstånd att kunna vara lämnad ensam med
sig själv.

Men Kitty tänkte, kände och handlade alls icke som han.
Då hon såg den sjuke, greps hon av medlidande med honom.
Och i hennes kvinnliga själ framkallade medlidandet alls
icke den känsla av fasa och äckel, som det väckte till liv hos
hennes man, utan det manade henne till verksamhet, till
att möda sig om att ta reda på hans tillstånd i dess
enskildheter och söka komma med hjälp. Och liksom hon icke
hyste det ringaste tvivel om att det var hennes plikt att
hjälpa honom, kände hon icke heller något som helst tvivel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free