Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke ens tala med sin hustru, det bar honom emot. Kitty
däremot var mer än vanligt fylld av verksamhetsiver. —
Hon beställde in kvällsmat, packade själv upp deras saker,
hjälpte själv till med att bädda sängarna och glömde icke
att strö dit insektpulver. Hos henne fanns den vakenhet
och snabba uppfattningsförmåga, som brukar visa sig hos
män inför en drabbning, en kamp, i farliga och
ödesbestämmande minuter, de minuter, då en man ger det för alltid
avgörande beviset på sitt värde, då det framgår, att allt
föregående icke varit förspilld möda, utan en förberedelse
till dessa minuter.
Allt gick raskt undan för henne, och klockan var ännu
icke tolv, när alla saker kommit upp på sin rätta plats och
gjorde ett så snyggt och ordentligt intryck, att
hotellbostaden började likna rummen i deras hem: sängarna stodo
bäddade, borstar, kammar och små speglar voro framlagda och
på borden hade lagts dukar.
Levin tyckte, att det nu var ett brott att äta, sova, ja
ens tala, han kände, som om varje rörelse han företog var
något anstötligt. Hon däremot sysslade med sina borstar
och kammar och förstod att göra det på ett sätt, som icke
störde stämningens allvar.
Emellertid kunde de icke förmå sig att äta något och
det dröjde länge innan de gingo till sängs och ännu längre
innan de somnade.
— Jag är så glad, att jag kunde övertala honom att i
morgon ta sakramenten, — sade hon, där hon satt iförd den
lätta linnekoftan sysselsatt med att framför sin resespegel
kamma sitt mjuka, doftande hår. — Jag har aldrig sett
denna ceremoni, men mamma har berättat mig, att man
därvid läser böner om den sjukes vederfående.
— Tror du då, att han kan bli frisk? — sade Levin och
stirrade på en smal bena i hennes bakhuvud, som ständigt
slöt sig så fort kammen dragits genom den.
— Jag har frågat doktorn. Han sade, att han inte kan
leva mer än tre dagar. Men kan då läkare veta det? I
varje fall är jag så glad, att jag lyckats övertala honom, —
sade hon kisande på sin man under det framkammade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
