Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XX. Döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom medicin, skaffade nya medikamenten rådfrågade
nya läkare och bedrogo honom, sig själva och varandra.
Allt detta var en lögn, en vedervärdig, förnedrande,
gycklande lögn. Och denna lögn kändes mest smärtsam för
Levin både på grund av hans karaktärsläggning och hans
större hängivenhet för den döende.
Levin, som länge burit på tanken att åtminstone innan
döden skiljde dem åt söka försona sina båda bröder med
varandra, hade skrivit till Sergej Ivanovitj och erhållit ett
svar från denne, som han läst upp för den sjuke. Sergej
Ivanovitj skrev, att han icke kunde personligen inställa sig,
men framförde till sin döende bror i rörande ordalag en
anhållan om förlåtelse.
Den sjuke sade ingenting.
— Vad skall jag skriva till honom? — frågade Levin.
— Jag hoppas, att du inte är ond på honom.
— Nej, inte det minsta! — svarade Nikolaj vresigt. —
Skriv till honom i Moskva, att han skickar hit läkaren.
Det förgick ytterligare tre plågsamma dagar, den sjukes
tillstånd stod fortfarande på samma punkt. Känslan av
det önskvärda i att han finge dö grep envar, som såg honom:
både uppassarna och hotellvärden och gästerna och
doktorn, både Marja Nikolajevna och Levin och Kitty. Endast
den sjuke syntes oberörd av denna känsla, han retade sig
över att ingen Moskvadoktor tillkallats, fortfor att inta sina
medikamenter och talade om livet. Blott någon enstaka
minut, då opiet för en stund befriat honom från de
ihållande plågorna, uttalade han ibland i halvslummern det,
som han i djupet av sin själ kände starkare än de andra:
»Ack, om det vore slut med ens!» eller »När skall det då
sluta!»
Plågorna tilltogo regelbundet, gjorde sitt verk,
förberedde hans dödsstund. Det fanns icke ett läge, i vilket han
icke lidit, icke en minut, under vilken glömskan helt
förbarmat sig över honom, det fanns icke ett ställe på hans
kropp, icke en lem, där han icke känt smärta. Till och
med minnet, känslan, tankeverksamheten hos denna kropp
väckte hos honom lika stor fasa och avsky som kroppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
