Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Förlåt, ers excellens, att jag stör. Men om jag har
att vända mig till hennes nåd, så kanske ers excellens vill
ha godheten att meddela mig adressen.
Alexej Alexandrovitj blev fundersam — så tyckte
bodbiträdet —, vände sig så med ens om och gick bort och
satte sig vid sitt skrivbord. Han lät huvudet sjunka i
händerna och blev länge sittande i denna ställning. Ett par
gånger försökte han yttra något men hejdade sig.
Kornej, som förstod sin husbondes känslor, bad
bodbiträdet komma tillbaka en annan gång. Då Alexej
Alexandrovitj blivit lämnad ensam, förstod han, att han icke
längre var i stånd att spela den lugne och oberördes roll.
Han gav återbud till vagnen, som väntade på honom, sade
till om, att han icke ville ta emot någon och infann sig
icke vid middagsbordet.
Han kände, att han icke kunde uthärda denna allmänt
visade föraktfulla hjärtlöshet, som han trott sig klart kunna
spåra hos alla, han mött dessa två dagar, som han sett i
bodbiträdets ansikte, i Kornejs, i allas. Han kände, att han
icke kunde avvända från sig denna motvilja, som
människorna visade honom, därför att denna motvilja icke var
beroende därpå att han var en dålig person — han kunde
då bemöda sig om att bli en bättre — utan framkallades av
hans nesliga och motbjudande olycka. Han visste, att just
detta, det som slitit sönder hans hjärta, förorsakade deras
skoningslöshet mot honom. Han kände, att hans
medmänniskor voro färdiga att förgöra honom liksom en hop
hundar söker ta livet av en söndersliten, av smärta
kvidande kamrat. Han visste, att den enda räddningen från
människors ondska, var att dölja sina sår för dem. Det
hade han utan att närmare tänka därpå försökt att göra
under två dagar, men nu kände han sig icke längre ha kraft
att stå ut i den ojämna kampen.
Hans förtvivlan ökades ytterligare genom medvetandet
om att han stod helt ensam i sin sorg. I Petersburg fanns
det ingen människa, vilken han kunde anförtro allt vad
han kände, det fanns ingen, som kunde visa honom
medkänsla icke som en hög tjänsteman och samhällsmedlem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
