Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hon — så fann hon det trösterikt att tänka — nästan
omvänt honom till kristendomen, det vill säga, hon hade
förvandlat honom från en trög och likgiltig troende till en
varm och trosviss anhängare av den nya utläggningen av
den kristna läran, som på sista tid vunnit insteg i
Petersburg. Alexej Alexandrovitj hade lätt att känna sig
övertygad av denna nya riktning. Alexej Alexandrovitj hade,
i likhet med Lidija Ivanovna och andra, som delade deras
åskådning, en fullständig avsaknad av djup i fantasien,
den andliga egenskap, varigenom föreställningar
framkallade av fantasien vinna en så stark verklighetsprägel, att
de kräva motsvarighet med andra föreställningar och med
verkligheten själv. Han fann ingenting orimligt och
omöjligt i att föreställa sig, att döden, som existerade för de icke
troende, icke fanns till för honom och att det icke heller
fanns någon synd i hans själ, emedan han ägde en
fullkomlig tro, vars mätare och domare han själv var, och att
han därför redan här på jorden kommit i åtnjutande av en
fullständig frälsning.
Det är visserligen sant, att Alexej Alexandrovitj kunde
hos sig spåra en grumlig förnimmelse av det lättvindiga och
osäkra i denna trosföreställning och han visste med sig, att
då han alls icke tänkt på att förlåtelsen åt hustrun var
ett verk av en högre makt och omedelbart givit sig hän åt
sin känsla, hade han erfarit en större lycka än då han
såsom numera var fallet varje minut tänkte på att Kristus
levde i hans själ och att han, då han underskrev sina
ämbetspapper, uppfyllde hans vilja. Men det var en
nödvändighet för Alexej Alexandrovitj att tänka så, det var så
oundgängligt för honom i hans förnedring att äga denna
höghet, vore den än en chimär, i kraft av vilken han, som
var utsatt för allas förakt, kunde hysa en motsvarande
känsla för de andra, att han klamrade sig fast vid denna
inbillade frälsning som vore den frälsningen själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
