Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känslor. Då hon utsatte denna sin känsla för analys och
jämförde den med äldre känsloupplevelser, kom hon till klar
insikt om, att hon icke skulle ha blivit förälskad i
Komisarov, om han icke räddat kejsarens liv, icke varit förälskad
i Ristitj-Kudzjitskij, om icke den panslavistiska frågan
funnits, men att hon älskade Karenin för hans egen skull, för
hans högsinta, ofattbara själ, för den tunna, henne
välbehagliga klangen i hans röst med alla dess utdragna tonfall,
för hans trötta blick, för hans karaktär och för hans mjuka
vita händer med de stora svällda ådrorna. Hon gladde sig
icke blott över varje sammanträffande med honom utan
sökte även i hans ansiktsuttryck efter spåren av det
intryck, hon gjorde på honom. Hon ville behaga honom icke
blott med vad hon sade utan även med hela sin
personlighet. För hans skull lade hon sig nu mera vinn om sin
toalett än hon någonsin förr gjort. Hon överraskade sig själv
med att tänka på hur det kunde ha blivit, om hon icke
varit gift och han haft att träffa ett fritt val. Hon blev
röd av sinnesrörelse, då han trädde in i rummet, och hon
kunde icke hålla tillbaka ett hänfört leende, då han sade
någonting, som var henne angenämt att höra.
Nu hade grevinnan Lidija Ivanovna sedan några dagar
tillbaka gått i den största själsliga oro: hon hade fått reda
på, att Anna och Vronskij åter befunno sig i Petersburg. Det
gällde nu att rädda Alexej Alexandrovitj från ett
sammanträffande med henne, det var till och med nödvändigt att
se till, att han blev förskonad från det plågsamma
medvetandet, att denna förfärliga kvinna befann sig i samma stad
som han och att han vilken stund som helst kunde råka
samman med henne.
Genom sina bekanta skaffade Lidija Ivanovna reda på
vad dessa »avskyvärda människor», så kallade hon Anna och
Vronskij, ämnade företa sig, och hon bemödade sig dessa
dagar att leda sin väns alla rörelser så, att han icke skulle
kunna komma att möta dem. En ung adjutant, en vän till
Vronskij, som var hennes kunskapare — han hoppades
genom grevinnan Lidija Ivanovnas förmedling få en viss
koncession av staten —, hade sagt henne, att de voro färdiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
