Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej, men ni måste bara säga mig, Vasilij Lukitj, —
frågade Serjozja med ens efter att redan ha satt sig ned vid
läsbordet med boken i handen, — vad är högre än
Alexander Nevskij? Ni vet väl, att pappa har fått Alexander
Nevskij?
Vasilij Lukitj svarade, att Vladimirorden var högre
än Alexander Nevskij.
— Och högre än den?
— Allra högst är Andrej Pervozvannyj.
— Och högre än Andrej?
— Det vet jag inte.
— Å, vet inte ni det? — och med armbågarna stödda
mot bordet försjönk Serjozja i funderingar.
Dessa funderingar voro av det mest skiftande slag. Han
föreställde sig, att hans far plötsligt skulle få både Vladimir
och Andrej och hur denne till följd därav i dag skulle vara
betydligt hyggligare vid sin lektion än vanligt, och hur han
själv, då han blev stor, skulle få alla ordnar även den, som
man komme att hitta på för att ha någonting högre än
Andrej Pervozvannyj. Och så fort man hittat på den,
skulle det bli han, som var förtjänt att få den. Så skulle
man hitta på någon ännu högre, och strax var det han, som
var värdig att tilldelas den.
Under dylika funderingar flög tiden undan, och då läraren
kom, var Serjozja icke färdig med sin läxa om rummets, tidens
och sättets adverb, och hans lärare blev både missbelåten
och förargad. Den harm läraren visade, upprörde Serjozja.
Han kände sig icke ha någon skuld till att han icke lärt in
läxan. Hur han än hade ansträngt sig, hade det varit en
omöjlighet för honom att göra det. Så länge läraren
förklarade för honom, trodde han vad som sades honom och det
föreföll honom, att han begrep, men så fort han blivit
lämnad ensam, kunde han icke fasthålla i minnet och begripa,
att ett så kort och lättbegripligt ord som »plötsligt» skulle
kallas »adverb utmärkande sättet för en verksamhet». Han
var i alla fall ledsen över att han uppväckt lärarens misshag.
Han begagnade sig av ett ögonblick, då läraren tigande
tittade ned i boken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
