Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Serjozja... Sergej Alexejevitj, — sade hon och ville
fortsätta vidare. Ynglingen kastade en blick på sedeln och
hejdade henne framför en glasdörr inne i tamburen.
— Vem söker ni? — frågade han.
Hon hörde icke vad han sade och svarade ingenting.
Märkande, att det uppstod ett dröjsmål med den okända
damen, kom Kapitonytj själv ut, släppte in henne genom
glasdörren och frågade, vad hon ville.
— Det är från furst Skorodumov till Sergej Alexejevitj,
— yttrade hon.
— Han är inte uppstigen än, — sade portvakten med en
forskande blick på henne.
Anna hade aldrig väntat, att tambursinteriören i detta
hus, där hon varit bosatt i nio år, skulle göra ett så starkt
intryck på henne. Ett efter ett stego minnena, glada och
smärtsamma, upp i hennes själ, och för ett ögonblick glömde
hon bort varför hon kommit dit.
— Behagar ni vänta? — sade Kapitonytj och började
taga av henne ytterkläderna.
Då Kapitonytj tagit av henne pälsen, såg han henne in i
ansiktet. Han kände igen henne och gjorde tigande en
djup bugning.
— Stig på, hennes nåd, — sade han.
Hon ville säga något, men rösten svek henne och hon
fick icke fram ett ljud. Hon kastade en skuldmedveten och
bönfallande blick på den gamle och gick skyndsamt med
lätta steg uppför trappan. Framåtlutad av brådska och
snubblande med galoscherna mot trappstegen ilade
Kapitonytj efter för att hinna fatt henne.
— Informatorn är där. Han är kanske inte klädd. Låt
mig anmäla först.
Anna fortfor med att hasta uppför den välkända
trappan utan att fatta, vad det var som gubben sade.
— Hitåt, åt vänster, om jag får be. Förlåt, att det är
ostädat. Han bor nu där förut förmaket var, — sade
portvakten flämtande. — Var snäll och vänta litet, hennes nåd,
jag skall titta in dit, — sade han trängande sig förbi henne
och öppnade en hög dörr på glänt och försvann bakom den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
