- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Senare bandet /
140

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXIX - XXX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lukitj? Han kommer strax. Men du har satt dig på mina
kläder!

Och Serjozja brast ut i skratt. Hon såg på honom och
log.

— Mamma, allra käraste, lilla rara! — utropade gossen
och kastade sig åter mot henne och slog armarna om henne.
Det var som om han först nu, då han såg hennes leende,
riktigt fattade vad som hänt. — Den behövs inte, — sade han
och tog av henne hatten. Och liksom han fått se henne på
nytt, nu när hatten var av, kastade han sig mot henne och
kysste henne.

— Nå, vad har du tänkt om mig? Du har väl inte trott,
att jag var död?

— Det har jag aldrig trott.

— Har du inte trott det, vännen min?

— Jag visste ju, jag visste! — upprepade han de ord,
han förälskat sig i, och grep tag om hennes hand, som
smekte hans hår, och tryckte dess innersida mot sin mun
och kysste den.

XXX.



Under tiden befann sig Vasilij Lukitj i tvehågsenhet,
om han skulle gå in eller icke. Till en början kunde han icke
förstå, vem denna dam var, och först av samtalet begrep
han, att det var Serjozjas mor, hon som övergivit sin man.
Han hade kommit i huset, sedan hon lämnat det, och
kände henne därför icke. Han övervägde också en stund,
om han icke borde omtala saken för Alexej Alexandrovitj.
Slutligen kom han dock till den slutsatsen, att hans
åliggande var att se till att Serjozja steg upp på utsatt tid och
att han därför icke behövde ta hänsyn till vem, som satt
där, hans mor eller någon annan, utan blott hade att
fullgöra sin skyldighet. Han hade därför klätt sig, gått bort
till dörren och gläntat på den.

Men moderns och sonens smekningar, klangen i deras
röster och de ord de sade kom honom att uppge sin avsikt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free