Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela den lilla kroppen, hon måste skjuta fram läppen och
låta den lilla kyssande ta den i sin mun. Allt detta gjorde
Anna. Hon tog henne i sina armar, hon lät den lilla hoppa
upp och ned, hon kysste hennes friska lilla kind och hennes
små nakna armbågar. Men vid åsynen av detta barn blev
det ännu klarare för henne, att den känsla hon hyste för
flickan knappt kunde kallas för kärlek i jämförelse med vad
hon kände för Serjozja. Allt hos denna lilla flicka var kärt
och rart, men det hela saknade på något sätt grepp om
hennes hjärta. På det första barnet, ehuru hon fått det
med en man, som hon icke älskade, hade hon nedlagt
all den kärlek, som varit otillfredsställd. Flickan hade
blivit född under de allra svåraste förhållanden, men hon
hade dock icke nedlagt på henne en hundradel av de
omsorger, som kommit det första barnet till del. Dessutom låg allt
hos flickan ännu i väntan, då Serjozja redan nästan var en
färdig människa, en människa, som hon kunde älska som
sådan. Tankar och känslor brottades redan hos honom.
Han förstod henne, han älskade henne, han hade ett
omdöme om henne, tänkte hon erinrande sig hans ord och
blickar. Och nu var hon icke blott fysiskt utan även
andligt för alltid avskild från honom. Och hon såg ingen utsikt
till hjälp ur denna belägenhet.
Hon lämnade från sig flickan till sköterskan och lät
henne gå med barnet. Hon tog och öppnade en medaljong
med ett porträtt av Serjozja, taget då han nästan var i
samma ålder som nu flickan. Hon reste sig, tog av sig
hatten och grep från ett litet bord ett album med fotografier
av sonen i andra åldrar. Hon ville jämföra korten med
varandra och började plocka ut dem ur albumet. Hon tog
ut dem ett efter ett. Kvar var blott ett enda, det sista, allra
bästa kortet. Klädd i vit skjorta satt han grensle på en
stol med smått bekymrade ögon och ett leende omkring
munnen. Det var hans allra bästa, mest karakteristiska
uttryck. Med sina små smidiga händer, vars vita, smala
fingrar uppbjödo all sin styrka, sökte hon några gånger att
få tag om ett hörn på kortet, men porträttet gled undan,
och hon kunde icke få fram det. Det fanns ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
