- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Senare bandet /
193

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Då alla de andra skilts åt, vandrade Stepan Arkadjevitj
och Veslovskij ännu länge fram och åter i allén, och man
kunde höra deras röster samfällt sjunga på en ny
romansmelodi.

Lyssnande till ljudet av deras stämmor, satt Levin med
buttert rynkade ögonbryn i en länstol i hustruns sovrum
envist underlåtande att svara på hennes frågor om vad det
var fatt med honom. Men då hon till sist själv med ett
skyggt leende frågade: »Är det kanske något, som inte
behagat dig hos Veslovskij?», brast det lös hos honom, och han
tillstod allt för henne. Detta, att han råkat yttra sig härom,
förtröt honom, och han blev därför ännu mer uppretad.

Han stod framför henne med en förfärlig glans i blicken
under de rynkade ögonbrynen och tryckte mot bröstet sina
kraftiga armar, som om han sökte spänna all sin styrka för
att hålla sin sinnesrörelse tillbaka. Uttrycket i hans ansikte
skulle ha förefallit bistert, ja, rent av grymt, om det icke
samtidigt vittnat om ett lidande, som rörde henne. Det
darrade i musklerna kring hans kindben, och hans röst
stockade sig.

— Du bör förstå, att det inte är svartsjuka jag
känner: det är ett styggt ord. Jag kan inte känna mig
svartsjuk och tro, att... Jag erfar inte svartsjuka, men jag
är uppbragt, kränkt över att någon vågar inbilla sig något,
vågar se på dig med sådana ögon...

— Med vad för ögon? — frågade Kitty, som ansträngde
sig att på samvetsgrannaste vis erinra sig alla ord och
åtbörder in i minsta nyans under kvällens samvaro.

I djupet av sitt inre tyckte hon nog, att det förefallit
något egendomligt, då Veslovskij flyttat över till hennes
sida av bordet, men hon vågade icke ens medge det för sig
själv och desto mindre kunde hon besluta sig för att säga
det till sin man och därmed öka hans lidande.

— Vad kan det väl finnas för tilldragande hos mig,
sådan som jag nu är?...

— Ack! — skrek han och grep sig om huvudet. — Det
kunde du låtit bli att säga!... Det betyder ju, att om du
vore tilldragande...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free