Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte delen
- XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XII.
Då Levin i den första morgongryningen vaknat,
försökte han väcka sina kamrater. Vasenjka, som låg på
magen sträckande utanför täcket sin ena strumpbeklädda fot,
sov så tungt, att det var omöjligt att få ett svar av honom.
Oblonskij svarade halvvaken, att han hade ingen lust att gå
ut så tidigt. Till och med Laska, som hoprullad legat och
sovit i ett hörn bland höet, steg ovilligt upp och släpade
lättjefullt sina utspretande bakfötter efter sig. Sedan
Levin dragit på sig stövlarna och tagit sin bössa, öppnade han
försiktigt den knarrande dörren och steg ut i det fria.
Kuskarna lågo sovande bredvid vagnarna och även hästarna
syntes slumra. Endast en av dem tuggade slött havre
vaggande hit och dit med mulen. Gården låg ännu försänkt i
ett grått skumrask.
— Varför så tidigt oppe, vännen min? — frågade
honom med ett hjärtligt tonfall den gamla husmodern, som
om hon talat till en av sina närmaste bekanta.
— Jag skall ut på jakt, mor lilla. Kommer jag fram till
kärret den här vägen?
— Gå rakt förbi bakgården ocn tröskplanen, lilla vän,
och så förbi hampfältet. Det finns en stig där.
Försiktigt klivande fram på sina nakna solbrända
fötter, gjorde gumman Levin sällskap en bit och öppnade
grinden för honom ut till tröskplatsen.
— Gå nu bara rätt fram, så kommer du till kärret. Igår
släppte de ut hästarna dit.
Laska sprang glatt före längs stigen. Levin följde
efter med snabba, lätta steg alltemellanåt tittande upp
mot himlen. Han hoppades på att solen icke skulle hinna
gå upp, förr än han kommit ut till kärret. Men solen var
icke fallen för dröjsmål. Månen, som ännu stått klart
lysande, då han begivit sig i väg, glimmade nu blott svagt
som matt silver. Morgonstjärnan, som för en stund sedan
dragit blicken till sig, måste han nu söka efter för att
upptäcka. Vad han förut sett som otydliga fläckar långt ute
på fältet kunde han nu klart urskilja. Det var rågskylar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0218.html
