Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den höga doftande hampan var full av daggdroppar, som
än ej kunde ses av brist på solglitter, och Levin blev blöt
om fötterna och fick stänk av vätan till och med ovan
bältet. I den klara morgonstillheten voro de obetydligaste
ljud hörbara. Ett bi flög som en visslande kula förbi Levins
öra. Han tittade sig om. Det kom ett till och ännu ett. De
kommo flygande från bigården och försvunno över
hampfältet i riktning mot kärret. Stigen ledde rakt mot detta.
Man kunde ana sig till, var kärret låg, på de dimmor, som
än tätare, än glesare stego upp därifrån, så att
starrgräsmarken och videbuskarna syntes som vaggande öar i ett
hav av ånga. Längs kärret och vägen lågo pojkar och
bondkarlar, som hållit nattvakt hos hästarna och nu strax före
gryningen slumrat in ett slag med långrockarna bredda över
sig. Ett stycke från dem gingo tre sammanbundna hästar.
Den ena drog rasslande i kedjan. Laska gick jämsides med
sin herre, hon hade god lust att skynda före och såg sig om
åt alla håll. Då Levin gått förbi de sovande bönderna och
kommit fram till den trakt, där kärret började, såg han efter
att bössan var i ordning och släppte hunden. En av
hästarna, en fyllig brun treåring kastade sig vid hundens
anblick häftigt åt sidan, lyfte svansen i vädret och gav från
sig ett ljudligt fnysande. De övriga hästarna blevo också
skrämda och satte av bort från kärret plaskande i vattnet
med sina sammanlänkade fötter, vars hovar åstadkommo
ett ljud snarlikt handklappningar, då de snabbt drogos
upp ur den klibbiga lermarken. Laska stannade, kastade
en föraktfull blick bort på hästarna och såg sedan frågande
på Levin. Denne strök med handen över hennes rygg och
visslade till tecken på, att nu kunde hon ge sig till att söka.
Laska ilade glatt och sorglöst fram på den under henne
vaggande dymarken.
Då hon kommit fram till kärret, förnam hon genast
bland de för henne välkända dofterna av trädrötter,
kärrgräs, slam och den i denna miljö icke hemmahörande
stanken av hästspillning runt över hela trakten utbredd doften
av fågel, just av den fågelart, som mer än alla andra eggade
hennes iver. Här och där i mossan och bland grästuvorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
