Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hon njöt i spänd väntan. Hennes svans stod rakt ut och
darrade blott i yttersta spetsen. Munnen var en smula
öppen, och öronen hade rest sig. Det ena örat hade vrängt
sig under loppet. Hon hämtade andan djupt, men
försiktigt och såg sig ännu försiktigare om på sin herre, mer
genom att vrida på ögonen än genom att vända på kroppen.
Han kom klivande från tuva till tuva, då och då snavande,
hon såg hans välkända ansikte och hans ögon, som hon
alltid kände sig ängslig för, hon tyckte, att han rörde sig
ovanligt långsamt, men i själva verket sprang han.
Läggande märke till, att Laska sökte på ett alldeles
särskilt sätt, tryckt mot marken liksom grävande sig fram med
bakbenen och hållande munnen lätt uppspärrad, begrep
Levin, att hon fått väderkorn på dubbelbeckasiner, och i
sitt stilla hjärta höjande en bön till Gud om lycka
åtminstone med den första fågeln, ilade han fram mot henne. Då
han kommit tätt intill henne, började han se sig omkring
från sin högre plats och varseblev nu med sina ögon vad
hon iakttagit med nosen. I sänkan mellan två tuvor på en
famns avstånd syntes en dubbelbeckasin. Den vände på
huvudet och stod ett ögonblick lystrande. Så slog den ut
med vingarna, slog dem åter samman, gjorde en klumpig
vippningsrörelse med bakdelen och försvann bakom en
tuvkant.
— Pil! pil! — ropade Levin och stötte till Laska
bakifrån.
»Jag kan inte gå, — tänkte Laska. — Vart skulle jag
gå? Härifrån kan jag känna dem, men om jag flyttar mig
framåt, begriper jag inte var de är och vad det är.» Men
nu gav husbonden henne en knuff med knät och viskade
med ett tonfall av orolig upphetsning i rösten: »Pil, Laska
pil!»
»Nå, om han vill det, så kan jag göra det, men jag
svarar inte längre för mig själv», tänkte Laska och satte full
fart in bland tuvorna. Den lukt, hon förnummit, var nu
borta, hon endast såg och hörde utan att begripa någonting.
På tio stegs avstånd från den förra platsen lyfte en
dubbelbeckasin utstötande ett hest läte, medan vingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
