- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Senare bandet /
229

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Han gick en trappa ned, men hade ännu icke hunnit
lämna sitt arbetsrum, då han fick höra sin hustrus välkända
steg hastigt komma efter sig.

— Vad vill du? — frågade han torrt. — Jag är
upptagen.

— Ursäkta, — sade hon vänd till maskinisten, en tysk:
— jag har några ord att säga min man.

Tysken ville avlägsna sig, men Levin sade till honom:

— Var inte orolig.

— Tåget går ju klockan tre? — frågade tysken, —
måtte jag bara inte komma för sent.

Utan att svara honom lämnade Levin i hustruns
sällskap rummet.

— Nå, vad har ni att säga mig? — yttrade han på
franska.

Han undvek att se henne i ögonen och ville icke se, att
hon, icke fullt frisk som hon var, skälvde i hela ansiktet och
hade ett bedrövat, nästan förkrossat uttryck däri.

— Jag... jag ville bara säga dig, att det inte går an att
leva på detta sätt, att detta är ren tortyr... —
framstammade hon.

— Det är folk i skänkrummet, — sade han vredgat:
— ställ inte till något uppträde.

— Nå, låt oss gå ditin!

De stodo i ett genomgångsrum. Kitty ville gå in i ett
angränsande, men där satt engelskan och höll lektion med
Tanja.

— Nå, följ med ut i trädgården!

Utkomna i trädgården stötte de på en bonde, som höll
på med att rensa i gångarna. Och utan att tänka på att
bonden såg hennes förgråtna och hans upphettade ansikte,
utan att tänka på, att de sågo ut som människor, som flydde
bort från en olycka, ilade de med snabba steg framåt,
kännande, att det var en nödvändighet för dem att få tala ut,
att på tu man hand få uppklara ömsesidiga missförstånd och
så bli kvitt den plåga, som de båda erforo.

— Det går inte an att leva på detta sätt! Det är ju en
tortyr! Jag lider, och du lider. Och för vad! — sade hon,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free