Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom detta kvarhålla greve Vronskij och fortfara att
tjusa honom? Om han skulle söka efter dylikt, skulle han
kunna finna en annan, som förstod att kläda sig ännu
vackrare och vara ännu trevligare i sitt sätt. Och hur vita,
hur sköna än hennes blottade armar må vara, hur vacker
hela hennes fylliga växt nu ter sig, hur intagande hennes
livfulla ansikte omgivet av dessa svarta lockar än kan vara,
han kan dock träffa på något ännu bättre, liksom min
avskyvärde, eländige och vackre man vet att söka och finna.»
Dolly svarade ingenting, hon gav blott från sig en suck.
Anna lade märke till denna suck, som antydde att Dolly
icke var ense med henne, och fortsatte att framlägga sin
argumentering. Det fanns däri mycket, som var så starkt,
att det icke kunde lämnas obeaktat.
— Du säger, att detta inte är bra? Men man måste
bruka sitt förnuft, — fortsatte hon. — Du tänker inte på
den belägenhet, jag befinner mig i. Hur kan jag önska barn?
Jag talar inte om födslosmärtorna, dem fruktar jag inte.
Tänk, vad kan det bli av mina barn? Olyckliga varelser
som måste bära ett främmande namn. Själva deras födelse
tvingar dem att skämmas för sin mor, sin far, sin tillblivelse.
— Ja, men just därför är en skilsmässa oundgänglig.
Men Anna ville icke höra på Dolly. Hon ville helt
utveckla alla de skäl, med vilka hon så många gånger sökt
övertyga sig själv.
— Varför har förnuftet blivit mig givet, om jag inte
skulle bruka det till att undvika att skaffa olyckliga till
världen.
Hon såg på Dolly, men fortsatte så utan att invänta
svar:
— Jag skulle alltid känna mig skyldig inför dessa
olyckliga barn, — sade hon. — Om de alls inte kommit till, så
är de åtminstone inte olyckliga, men har de fått livet och
blivit olyckliga, är jag allena skulden.
Det var samma skäl, som Darja Alexandrovna själv
tänkt på, men då hon nu hörde dem, förstod hon dem icke.
»Hur kan man vara skyldig inför varelser, som inte finns
till?» tänkte hon. Och plötsligt föll henne en tanke in: skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
