Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag inte tilltalats av Veslovskijs ton, — sade Darja
Alexandrovna för att komma in på ett annat samtalsämne.
— Ack, det är ingenting att fästa sig vid. Det bara
piggar upp Alexej, det är allt. Det är ju bara en pojke och
jag har honom helt i min hand. Ser du, jag kan styra med
honom som jag vill. Han är ju för mig alldeles vad Grisja
är för dig... Dolly! — slog hon plötsligen om, — du säger
att jag ser för mörkt på tingen. Du kan inte förstå, hur det
är. Det är alltför förfärligt. Jag anstränger mig att inte
alls se.
— Men, det tycks mig, att det måste man. Man måste
göra allt, som är möjligt.
— Men vad är möjligt? Ingenting. Du säger — ingå
äktenskap med Alexej, och du tror, att jag alls inte tänker
på det. Skulle jag inte tänka därpå! — utbrast hon, och
en rodnad steg upp i hennes ansikte. Hon reste sig, rätade
ut bröstet, drog en tung suck och började med sin lätta
gång gå fram och tillbaka i rummet, då och då stannande.
— Skulle jag inte tänka? Det går inte en dag, inte en timme
utan att jag tänker och gör mig förebråelser för att jag
tänker... därför att dessa tankar kan driva till vansinne.
Göra mig vansinnig, — upprepade hon. — Då jag tänker
på detta, kan jag inte somna utan morfin. Men nog om
det. Låt oss tala lugnt. Skilsmässa — säger man till mig.
För det första, så kommer han inte att gå med på den.
Han är nu under grevinnan Lidija Ivanovnas inflytande.
Darja Alexandrovna satt stel och orörlig på sin stol och
med lidande medkänsla i sitt ansikte följde hon med
blicken Annas gång fram och tillbaka.
— Ett försök måste göras, — sade hon sakta.
— Antag, att jag försöker. Vad betyder det? — sade.
Anna tydligen färdig att uttala, vad hon tusentals gånger
tänkt och bar på som något inlärt. — Det betyder, att jag,
som avskyr honom, men i alla fall måste erkänna mig
skyldig gentemot honom — även jag kan erkänna, att han
visat storsinne — jag måste förnedra mig att skriva till
honom... Nå, antag, att jag gör våld på mig, att jag kan
detta. Antingen får jag ett förödmjukande avslag eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
