Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans medgivande. Gott, låt oss anta, att jag får hans
medgivande... — Anna befann sig i detta ögonblick i bortre
ändan av rummet och stannade ordnande något med
fönstergardinen. — Jag får detta medgivande, men min...
min son? Honom får jag inte. Han kommer ju att växa
upp i förakt för mig hos sin far, som jag övergivit. Du
bör förstå, att jag i lika mån, så syns det mig, älskar två
varelser högre än mig själv — Serjozja och Alexej.
Hon kom åter till mitten av rummet och stannade
framför Dolly tryckande händerna mot bröstet. I den vita
penjoaren syntes hennes gestalt ovanligt stor och bred. Hon
böjde huvudet och tittade under lugg med fuktiga,
glimmande ögon ned på den lilla magra, av rörelse skälvande
Dolly, som tog sig så eländig ut i sin nattmössa och sin
lappade kamkofta.
— Blott dessa båda varelser älskar jag, och den ena
kärleken utesluter den andra. Jag kan inte förena dem,
och detta enda är vad jag behöver. Och om det inte går,
är allt likgiltigt. Allt, allt är likgiltigt. Och på något vis
måste det ta ett slut, och därför kan jag inte, vill jag inte
tala om detta. Därför skall du inte göra mig förebråelser,
inte sätta dig till doms över mig i något. Du med din
renhet kan inte förstå det jag lider.
Hon kom fram till Dolly och satte sig ned bredvid henne,
hon såg in i hennes ansikte med ett skuldmedvetet uttryck
och grep om hennes hand.
— Vad tänker du? Vad tänker du om mig? Du skall
inte förakta mig! Jag förtjänar inte förakt. Olycklig är
jag. Om någon är olycklig, så är det jag, — utropade hon
och vänd bort från henne brast hon i gråt.
Då Dolly blivit lämnad ensam, bad hon till Gud och
gick till sängs. Hon hade av allt hjärta tyckt synd om
Anna, då hon talat med henne, men nu kunde hon icke
förmå sig att tänka på henne. Tankar på hem och barn trängde
fram i hennes medvetande med en för henne ny, alldeles
särskild tjuskraft, hennes hemliv stod för henne liksom i
ett nytt ljus. Denna hennes värld syntes henne nu så ljuv
och kär, att hon icke för aldrig det ville i onödan tillbringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
