Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ivanovitj, som stuckit sin hand in i en låda och där lagt
från sig sin kula, lämnade plats åt Levin och blev stående
bredvid denne. Levin trädde fram, men som han
fullständigt glömt bort, vad han skulle göra, vände han sig
förvirrad till Sergej Ivanovitj och frågade: »var skall jag lägga
den?» Han framställde sin fråga i dämpad ton och medan
det talades runt om honom, så att han hoppades, att inga
andra skulle höra, vad han sade. Men plötsligt tystnade
de som talade, och hans olämpliga fråga blev hörd. Sergej
Ivanovitj mörknade.
— Det är efter vars och ens övertygelse, — sade han i
sträng ton.
Några logo. Levin rodnade, stack skyndsamt handen
under klädet och lade från sig kulan åt höger, emedan han
hade den i höger hand. Då han lagt från sig sin kula, kom
han ihåg, att han även skulle sticka in vänstra handen, och
stack så in den, men alldeles för sent, och gick så ännu värre
förvirrad så fort han kunde därifrån till de bortersta
platserna i salen.
— Hundra tjugosex ja-röster! Nittiåtta nej-röster! —
ljöd det från sekreteraren, i vars uttal r-ljudet knappast
hördes. Strax därpå ljöd skratt: en knapp och två nötter
hade blivit funna i lådan. Mannen i fråga hade sålunda
tillerkänts rösträtt, det nya partiet hade vunnit.
Men det gamla partiet ansåg sig icke besegrat. Levin
hörde, hur man bad Snetkov, att han skulle uppställa sig
som kandidat, och han såg, hur en skara adelsmän omgåvo
guvernementets adelsmarskalk, som till dem yttrade något.
Levin trädde närmare. I sitt svar på ståndsbrödernas
begäran talade Snetkov om adelns tillit och tillgivenhet, som
han icke var värd, enär hela hans förtjänst bestod i hans
hängivenhet för adelns bästa, åt vilket han ägnat en
tjugoårig tjänst. Några gånger upprepade han orden: »jag har
i mått av mina krafter sökt tjäna ärligt och redligt, jag
uppskattar er välvilja och jag tackar er», och plötsligt
ansatt av ett gråtanfall slöt han med ens sitt tal och gick ut ur
salen. Om nu dessa tårar voro framkallade av hans
medvetande om att de funnos, som ville göra honom orätt, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
