Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Levin hade ingen lust att äta något och rökte icke heller.
Han ville just nu icke komma tillsammans med de sina,
det vill säga Sergej Ivanovitj, Stepan Arkadjevitj,
Svijazjskij och några till. Han hade nämligen fått se Vronskij
iförd kejserlig stallmästareuniform inbegripen i livligt
samtal med dem. Redan föregående dag hade Levin lagt märke
till hans närvaro vid valen och omsorgsfullt undvikit att
komma nära honom ovillig att sammanträffa med sin förre
rival. Han gick bort till ett fönster och satte sig där,
betraktade de olika grupper som bildat sig och lyssnade till
vad som sades i hans närhet. Han kände sig nedstämd
särskilt därför, att han såg alla livliga, beskäftiga och
intresserade, endast han och en mycket gammal gubbe i
marinuniform, tandlös och med slappa läppar, sutto
ointresserade utan att ha något att göra.
— En sådan filur! Jag har sagt till honom. Men han
gjorde ingenting. Kan man tänka sig! På tre hela år har
han inte kunnat komma sig för med något, — yttrade i
energisk ton en kutryggig småväxt godsägare med
pomaderat hår, som i nacken låg ned över hans uniformskrage,
han slog med en smäll hop klackarna på sina nya stövlar,
som han tydligtvis försett sig med till valet. Kastande en
missbelåten blick på Levin, vände han sig hastigt helt om.
— Ja, vad man vill säga, en otrevlig sak är det, — inföll
en annan liten godsägare med pipig röst.
Efter dessa herrar uppenbarade sig en hel skara av
andra med tjock general i sin mitt. De nalkades
skyndsamt det ställe, där Levin uppehöll sig, synbarligen sökte
de komma till någon plats, där de icke skulle bli hörda.
— Hur kan han våga säga, att jag låtit stjäla bort hans
byxor! Han har själv supit opp dem, det ger jag mig den på.
Jag kan spotta på honom och hans furstetitel. Han bör akta
sig för att säga dylikt, det kräket.
— Förlåt, men här har man uttryckligt stöd i en
lagparagraf, — yttrades i en annan grupp av herrar, — hustrun
måste vara inskriven såsom adlig.
— Jag ger fan i paragrafer. Jag säger ut mitt hjärtas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
