Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och därpå började en överläggning mellan man och
hustru om hur de skulle tillbringa dagen. Då mannen måste
bege sig av för att träffa någon i ett tjänsteärende och
hustrun skulle besöka en konsert och en offentlig
sammankomst, var det mycket som måste bestämmas och
övertänkas. Levin måste såsom släkting ta del i dessa
överläggningar. Man beslöt, att Levin skulle fara med Natalie till
konserten och sammankomsten, och därifrån skicka vagnen
till Arsenijs ämbetslokal. Han skulle så komma och hämta
sin hustru och föra henne till Kitty. Men hade han icke
blivit färdig med sitt arbete, skulle han skicka vagnen och
Levin skulle då följa Natalie till Kitty.
— Ja, att höra på honom kan ha sina risker, — sade
Lvov till sin hustru, — han söker intala mig att våra barn
är så präktiga, fast jag vet, att så mycket hos dem inte är
som det borde vara.
— Arsenij begär för mycket, det har jag alltid sagt, —
sade hustrun. — Om man skall söka det fullkomliga, blir
man aldrig nöjd. Och pappa har rätt, då han säger, att på
den tiden, då vi växte upp, hade familjelivet råkat in i en
ytterlighet — vi fick bo i vindsrum och föräldrarna i
paradvåning, men nu ser man motsatta ytterligheten: föräldrarna
skall bo i vindsskrubbar och barnen i paradrum. Nu för
tiden tycks det vara föräldrars skyldighet att inte leva för
annat än för sina barn.
— Nå, men om de finner det angenämare så? — sade
Lvov med sitt intagande leende och rörde vid hennes arm.
— Den som inte känner dig, skulle ju kunna tro, att du inte
vore en riktig mor, utan hade styvbarn.
— Nej, ytterligheter är inte av godo i någondera
riktningen, — sade Natalie lugnt och lade hans snidade
papperskniv tillbaka på dess bestämda plats på skrivbordet.
— Nå kom hit, mina fullkomliga barn, — sade Lvov
till sina vackra pojkar, som just kommit in i rummet. De
bockade sig för Levin och gingo därpå fram till sin far,
som de tydligen ville fråga om något.
Levin hade velat inlåta sig i samspråk med dem och
höra, vad de hade att säga fadern, men Natalie började i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
