Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nå, så får vi sälja för fem och en halv, om man inte ger
mera», avgjorde Levin omedelbart med osedvanlig lätthet
den första frågan, som tidigare tyckts honom så svår. »Det
är underligt, vad jag här ständigt är upptagen», tänkte han
med anledning av det andra brevet. Han kände sig
skuldmedveten inför systern, därför att han hittills icke utfört
det hon bett honom om. »I dag har jag inte heller varit
uppe i rätten, men så har jag då i dag inte haft tid.» Och
beslutande att ovillkorligen göra det i morgon, begav han
sig till sin hustru. Under vägen genomlöpte Levin i minnet
hela den förgångna dagen. Alla händelser under denna dag
hade bestått i samtal. Samtal, som han lyssnat till eller
deltagit i. Alla dessa ordbyten hade rört sig om ting, som han
ute på landet aldrig skulle ha befattat sig med, men här
voro de mycket intressanta. Och med allt detta kände han
sig nöjd, blott i tvenne fall var det icke riktigt bra. Det
ena var, att han kommit med det där yttrandet om
gäddan, det andra var det, att i den ömma medkänsla han
fattat för Anna fanns det något, som icke var som det skulle.
Levin fann sin hustru i nedstämd och uttråkad
sinnesstämning. De tre systrarnas middag hade varit mycket
munter, men sedan hade de väntat och väntat på honom,
alla hade till sist haft tråkigt, så hade systrarna begivit sig
av och hon blivit ensam.
— Nå, vad har du haft för dig? — frågade hon och såg
honom in i ögonen, som hade en särskilt misstänkt glans.
Men för att icke hindra honom från att omtala allt, låtsades
hon icke iaktta honom och lyssnade med ett gillande leende
till hans berättelse om hur han tillbragt kvällen.
— Ja, jag är mycket glad, att jag fått träffa Vronskij.
Samvaron med honom var så enkel och naturlig. Du
förstår, att jag nu skall bemöda mig att inte vidare komma
samman med honom, men den där misstämningen oss
emellan behövde ju bli undanröjd, — yttrade han och kom i
detsamma att tänka på, att han, som skulle bemöda sig att
icke vidare ha umgänge med Vronskij, omedelbart därefter
begivit sig hem till Anna, och han rodnade. — Ja, vi säger,
att folket super, men jag vet inte, var dryckenskapen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
