Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XII - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtvivlade uttrycket i hennes ansikte, böjde sig åter fram
mot henne och grep hennes hand och kysste den. —
Varför detta? Söker jag kanske förströelse utomhus? Undviker
jag då inte kvinnligt sällskap?
— Det skulle bara fattas! — utbrast hon.
— Nå, säg då, vad jag bör göra för att du skall vara
lugn? Jag är redo att göra allt, för att du skall bli lycklig,
— sade han rörd av hennes förtvivlan, — vad vill jag inte
göra för att befria dig från ett tillstånd så plågsamt som
detta, Anna! — sade han.
— Låt det vara! — sade hon. — Jag vet inte själv rätt:
detta ensamma liv, nerverna... Låt oss inte tala om det.
Nå, hur var travtävlingen? du har inte berättat därom för
mig, — yttrade hon för att dölja sin triumfkänsla över
segern, som stannat på hennes sida.
Han bad att få kvällsmat och berättade för henne
enskildheter från tävlingen. Men i hans tonfall, hans blickar,
som blevo allt kyligare, förnam hon, att han icke förlät
henne hennes seger, att denna envisa känsla hos honom,
som hon hade att kämpa med, åter reste sig. Han var nu
kyligare mot henne än förut liksom ångrade han, att han
givit med sig. Och erinrande sig med vilka ord hon vunnit
sin seger: »jag är nära en förfärlig olycka» och »jag rädes för
mig själv», förstod Anna, att detta vapen var farligt och
icke kunde användas en annan gång. Och hon förnam, att
jämsides med kärleken, som band dem samman, hade det
rest sig mellan dem en splitets onde ande, som hon icke
kunde driva bort ur hans och ännu mindre ur sitt eget
hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
