Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktade en förskrämd och bönfallande blick på doktorn. Denne
böjde huvudet åt sidan, lyssnade och log ett gillande leende.
Allt hade blivit så osedvanligt, att ingenting mer satte
Levin i förundran. »Helt säkert måste det vara på det viset»,
tänkte han och blev sittande. »Men vems skrik var det?»
Han sprang upp, ilade på tåspetsarna in i sängkammaren
förbi Lizaveta Petrovna och furstinnan och ställde sig på
sin plats vid Kittys huvudgärd. Skriket tystnade, men med
något hade det nu inträtt en förändring. Vad det var,
märkte han icke och förstod icke, och han varken ville
märka det eller förstå det. Men att något skett, kunde han
se på Lizaveta Petrovnas ansikte: det var blekt och
allvarligt men hade fortfarande samma uttryck av
beslutsamhet, fast det darrade en smula i käkmusklerna och
ögonen oavvänt höllos riktade mot hans hustru. Kitty
vände hela sitt förpinade ansikte, där en lock klibbat sig
fast vid den svettiga kinden, emot honom och sökte hans
blick. Hennes lyfta händer bönföllo hans om hjälp. Då
dessa svettiga händer fått tag i hans kalla, drog hon dem
upp mot sitt ansikte.
— Gå inte, gå inte! Jag är inte rädd, visst inte! —
sade hon skyndsamt. — Mamma tag av mig örringarna.
De besvärar mig. Du är väl inte rädd? Snart, snart,
Lizaveta Petrovna...
Hon talade hastigt och ville le. Men plötsligt förvreds
hennes ansikte, hon stötte honom från sig.
— Nej, det är förfärligt! Jag dör, jag dör! Gå, gå! —
skrek hon, och åter hördes detta skrik, vars like han aldrig
hört.
Levin slog armarna om huvudet och rusade ut ur
rummet.
— Ingenting farligt, allt går väl! — ropade Dolly efter
honom.
Men vad man än ville säga honom, visste han nu, att
allt var förlorat. Med huvudet stött mot dörringångens
tvärslå stod han i rummet bredvid och lyssnade till ett
aldrig förr hört tjut och vrål, och han visste, att dessa ljud
kommo från det, som en gång varit Kitty. Han önskade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
