Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke längre något barn. Nu hatade han detta barn. Han
ville icke nu, att det skulle bli vid liv, han ville blott att
dessa förfärliga lidanden skulle ta ett slut.
— Doktorn! vad är detta, vad är det? Herre min Gud!
— utbrast han och grep läkaren om armen, då denne kom
ut från sängkammaren.
— Det lider mot slutet, — sade doktorn. Och hans
ansiktsuttryck var så allvarligt, då han yttrade detta, att
Levin fattade »slutet» som syftande på döden.
Utom sig rusade han in i sängkammaren. Det första
han fick se var Lizaveta Petrovnas ansikte. Det var ännu
dystrare och allvarligare än förut. Hos Kitty kunde han
icke urskilja något ansikte. Där det förut varit befann sig
nu något förfärligt, som injagade skräck genom sitt uttryck
av oerhörd ansträngning och genom det ljud, som trängde
fram från det. Han sjönk ned med huvudet tryckt mot
sängens trä kännande, att hans hjärta höll på att brista.
Det förfärliga skriket fortfor alltjämt, det blev allt
förfärligare och så med ens, som hade det nått det förfärligas
yttersta gräns, tystnade det. Levin ville icke tro sina öron,
men det var otvivelaktigt så: skriket hade tystnat, det
hördes ett rasslande och prasslande ljud av något, som
ivrigt rörde sig, flämtande andedrag och en andfådd, öm och
lycklig röst, som stilla sade: »det är över.»
Han lyfte på huvudet. Med händerna maktlöst vilande
på täcket, ovanligt vacker och stilla, såg hon tyst upp mot
honom och sökte le, men kunde icke.
Och med ens kände sig Levin förd bort från denna
underliga och förfärliga övernaturliga värld, vari han levat de
sista tjugotvå timmarna, återkommen till den värld, där
han förut varit, men som nu var fylld av ett sådan nytt
lyckosamt ljus, att han icke hade makt att uthärda det.
Alla de spända strängarna hade brustit. Snyftningar och
glädjetårar stego med ens helt oväntat upp inom honom
med en sådan kraft, att hela hans kropp skakades och han
på länge var ur stånd att tala.
Han hade fallit på knä framför sängen och höll sin
hustrus hand framför sina läppar kyssande den, och hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
