Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avsked med livet utan ett möte med detta. Åter grep en
oro lik den han erfarit under hennes födslovåndor om hans
hjärta. Hon tog hans hand och frågade, om han sovit.
Han kunde icke svara och vände sig bort medveten om hela
sin svaghet.
— Och jag slumrade in, Kost’ja! — sade hon. — Jag
känner mig så bra nu.
Hon såg på honom, men med ens förändrades hennes
ansiktsuttryck.
— Giv hit honom, — sade hon hörande barnet kvida.
— Kom hit med honom, Lizaveta Petrovna, far skall också
se honom.
— Ja, visst skall pappa titta på honom, — sade
Lizaveta Petrovna och reste på sig och kom fram till dem med
ett rödaktigt, underligt dinglande föremål. — Vänta litet,
först skall vi snygga oss, — och Lizaveta Petrovna lade det
dinglande röda föremålet ned på sängen, löste upp och
knöt till barnets lindor, varvid hon med en rörelse av
ett finger fick den lilla kroppen att lyfta och vända sig,
medan hon strödde på den något.
Under det att Levin betraktade denna lilla eländiga
varelse, gjorde han fåfänga ansträngningar att i sitt inre
spåra upp några tecken på faderskänslor. Det enda han
erfor var en förnimmelse av äckel. Men då den lilla kroppen
blottades, och de tunna, tunna små armarna kommo fram
och de små i saffransgult stötande benen med små, små tår
och till och med en liten stortå blevo synliga och då han
såg, hur Lizaveta Petrovna tryckte samman dessa
stretande små armar som hade det varit böjliga små stålfjädrar
och pressade in dem i lindorna, greps Levin av ett sådant
medlidande med denna varelse och erfor en sådan skräck
för att hon skulle kunna skada den, att han grep henne om
armen.
Lizaveta Petrovna log:
— Var inte rädd, det är inte farligt!
Då barnet hade blivit klätt och förvandlats till en stel
docka, vaggade Lizaveta Petrovna det fram och tillbaka i
armarna som om hon kände sig stolt över sitt verk och trädde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
