Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara utan sällskapslivet, och så hade han bragt henne i detta
förfärliga läge, vars orimlighet han icke ville begripa. Och
slutligen var han skuld till att hon för alltid blivit skild
från sin son.
Icke ens de sällsynta stunder av ömhet, som de fingo
uppleva med varandra, lugnade henne. I hans
ömhetsbetygelser märkte hon nu ett lugn och en säkerhet, som hon
aldrig förut iakttagit, och detta retade henne.
Det var en skum afton. Anna gick fram och tillbaka i
Vronskijs arbetsrum i väntan på att han skulle komma
tillbaka från en ungkarlsmiddag. Hon uppehöll sig i detta
rum, därför att bullret från gatan minst hördes hit, och
medan hon vandrade av och an tänkte hon på, vad de hade
yttrat vid en tvist dagen förut. Efter att gång på gång ha
tänkt på kränkande ord, som blivit fällda under tvisten och
bitit sig in i hennes minne, kom hon att erinra sig, vad
som varit anledningen till dem, och genomgick så i minnet
början av deras samtal. Hon hade länge svårt att tro, att
deras osämja kunnat uppstå av ett så oförargligt, fjärran
från bådas känslor liggande samtalsämne. Men det var
verkligen så. Det hela hade börjat med att han gjort narr
av de kvinnliga gymnasierna och hållit före, att de voro
onödiga, då hon däremot hade tagit dem i försvar. Han
hade ställt sig försmädlig mot kvinnobildning över huvud
och hade sagt, att Hanna, Annas engelska skyddsling, alls
icke hade något behov av att ha kunskaper i fysik.
Detta hade retat Anna. Hon såg däri en föraktfull
släng åt det hon sysslade med. Och hon tänkte ut en replik,
som kunde ge honom betalt för den smärta han tillfogat
henne, och sade:
— Jag väntar mig inte, att ni skulle ha mig och mina
känslor i tankarna så som en man, som hyser kärlek kan
det. Jag hade dock väntat mig någon försynthet.
Och då hade han blivit röd av harm och sagt något
obehagligt. Hon mindes icke, vad hon svarat, men så hade han
tydligen av begär att göra henne ont yttrat:
— Jag finner verkligen den tillgivenhet, som visas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
